Den vackra universitetsaulan var (efter Frestelsens Café) min första kontakt med Uppsala. Där hölls introduktionsföreläsningen till den utbildning jag hade valt. Sedan har det blivit många, många besök där fast betydligt färre sedan Konserthuset kom till. För att få höra Akademiska kapellet måste man dock bege sig dit och det gör man med glädje, särskilt en dag som i fredags då det gavs stor sakral opera, nämligen 200-årsjubilerande Giuseppe Verdis Requiem.
Detta stycke, skrivet till en numera sällan spelad kompositörs begravning, fascinerar med sin blandning av dramatik och lyrik, förtvivlan och förtröstan. Det är minsann ingen inställsam feel good-musik med lyckligt slut, som till exempel Faurés requiem, utan Verdi lämnar sina åhörare i ovisshet om hur det kommer att gå på den yttersta domen.

Det blev ett mycket bra framförande. Universitetets dramatiska kör hade kallats in och fyra framstående solister med gedigen operabakgrund engagerats. Kören imponerade redan från början med en välbalanserad och fyllig klang; att den inte var helt samtränad översåg man gärna med.
Den återkommande Dies irae-satsen satt fint och dubbelkören Sanctus framfördes strålande bra. Kapellet var också i fin form och Stefan Karpe lyfte det till mycket höga nivåer.

Kvällen var ändå solisternas som alla gjorde lysande prestationer. Tonsättaren har gett särskilt kvinnostämmorna gott om utrymme att briljera i olika kombinationer och sångarna gestaltar i sina roller gripande den vettskrämda människan inför sin domare. Jag måste särskilt nämna Emma Vetter som tog hand om den sista satsen Libera me med enastående pondus och elegans. Det blev en magnifik avslutning på det storslagna verk som Verdis Requiem är. Beröm också till det ambitiösa programmet med texten på både latin och svenska. Text och musik är lika viktiga!