Elvis Presley dog i förtid den 16 augusti 1977. Sedan dess har myten och ikonen Elvis ofta överskuggat hans musik. Många har gjort sig lustiga över hans kitschigt pråliga kostymer, hans utseende och de överdådiga showerna i Las Vegas under de sista åren av hans liv.

De årliga Elvisgalorna i Parksnäckan, under ledning av eldsjälen Kent Wennman, är en befriande motpol till allt detta. Här ligger fokus på musiken, inga tröttsamma lookalike-tävlingar eller andra larviga jippon. Och med en repertoar som botaniserar bland Elvislåtar bortom de största hitlåtarna blir det mer än bara en nostalgikväll.

Publikintresset när den nionde upplagan ägde rum på onsdagskvällen talade för sig själv. Det skulle ha varit två Elvisgalor, en förra veckan och så denna. Den förstnämnda blev inställd på grund av dåligt väder, men denna kväll sken sommarsolen och ”extra allt” var utlovat. Sittplatserna räckte inte till och det var en stor skara som fick nöja sig med ståplatser.

Årets gästartister var en tilltalande kombination av etablerade sångare och nyare namn. Svenne Hedlund, som spelade in en skiva med Elvis-tolkningar redan 1967, fanns på plats liksom Göran Engman. De fick sällskap av debutanten Ida Wiklund och den tjugo personer starka kören The Afro Choir. Gästernas framträdanden kompletterade varandra och påminde om vilken spännvidd Elvis hade som sångare. På kvällens repertoar fanns rocklåtar från 50-talet, ösiga gospelsånger, smäktande bluesballader och till och med en jullåt.

Kent Wennman själv är i högsta grad en förklaring till att Elvisgalorna i Parksnäckan har blivit sådana succeer. Hans entusiasm och engagemang är smittsam och de personliga anekdoterna om det egna intresset för Elvis musik gav föreställningen värme och lokalfärg. Han leder showen, spelar gitarr, står för sånginsatsen i flera av de rockigare låtarna och det är i hög grad hans urval av låtar. ”På andra ställen frågar de vilka Elvislåtar man vill köra. Kent säger vilka man ska framföra”, skojar Svenne Hedlund. ”Ja, men jag har så bra musiksmak”, kontrar Kent.

Låtlistan kändes överlag inspirerad. Ida Wiklund bjöd på en oväntad akustisk version av Love letters, Svenne Hedlund lyfte fram pärlorna His latest flame och I’m coming home och Göran Engman tog sig an den vemodigt smäktande You don’t have to say you love me. Efter paus kom en trio låtar - Runaway, See see rider och Polk salad Annie - från liveskivan On stage (1970). Låtvalen kändes lika överraskande när de först presenterades som självklara när de sedan framfördes.

Mot slutet av föreställningen kom de stora klassikerna slag i slag - Always on my mind, Suspicious minds, King Creole och Hound dog. Som final, med alla gästartisterna på scen, kom Can’t help falling in love, där hela publiken stämde in från första raden. Det blev en mäktig avslutning på denna förträffliga Elvishyllning.