På Youtube finns ett bortglömt klipp från Melodifestivalen 1979 där duon Tomas Adolphson och Anders Falk står i blåa plyschkläder och framför låten Tillsammans på akustiska gitarrer, en extremt slätstruken bagatell.
Att samma duo bara två år senare skulle inleda en karriär som syntpionjärer och med tiden bli en omistlig del av svensk pophistoria, känns mycket avlägset när man studerar de gryniga gamla bilderna.

Den pusselbit som saknades då var Greg FitzPatrick, Beverly Hills-född gammal proggare och demonproducent. Under torsdagens konsert fanns han äntligen vid Adolphson och Falks sida och han beskrev sina första intryck av dem:
?De skrev bra låtar och de hade bra texter men de var tråkiga, som en sorts Jönköpingsvariant av Simon och Garfunkel?.
Jämfört med Adolphsons och Falks förra, förvisso trevliga, men akustiskt nedtonade konsert på Reginateatern så blev det här också en sprittande infallsrik och öronöppnande upplevelse där äldre och nya tiders syntläten tilläts dominera ljudbilden på ett fantastiskt sätt.

Trots många förprogrammerade arrangemang så präglades spelningen av en avslappnad, ibland till och med fumlig stämning. Mellansnacken var ostrukturerade och den forna Uppsalabon Anders Falk kallade Reginateatern för Rival.
Det vägdes dock upp av en glimrande och stegrande hitkavalkad där de främsta godbitarna, exempelvis Blinkar blå, Stockholmsserenad och 1-0-0-1-0 sparades till slutet.

Artikelbild

| Adolphson&Falck på Reginateatern.

Medan oefterhärmlige FitzPatrick hade lekstuga bakom sina laptops bidrog en annan, mer oväntad musiker till den 80-talstrogna, retrofuturistiska ljudbilden. Unge batteristen Robin Ekenstam spelade på trumplattor med ett atomurs precision, en trummaskin av kött och blod.
Förhållandet mellan människa och maskin, mellan biologi och teknik är också ett slitstarkt gammalt syntpoptema som även har präglat Adolphson och Falks skivor. I och med torsdagens konsert fick vi äntligen uppleva den på en Uppsalascen. Att kalla konserten minnesvärd känns som en underdrift.