Det går inte att tala med Jim Frykholm utan att tala med hans hustru, journalisten Annika Berg-Frykholm. De har varit gifta i 35 år. De faller in i varandras tal, de är samspelta. Vi sitter i deras kök på Folkungagatan i Uppsala. Det är hon som producerat boken om honom och hans konstnärskap, som i dagarna kommit ut på det egna Bokförlaget Bergsäker. Allt började egentligen med hennes förra bok "Om konsten och livet – Porträtt av 23 konstnärer i Uppland".
– Folk frågade redan då, 2014, varför jag inte hade med Jim i den boken. Då var det viktigare att ha en geografisk bredd, att se till att få med konstnärer även ute på landsbygden, säger Annika Berg-Frykholm.
Lägenhetens väggar är fulla av konst, dels av textilkonstnären Eva Douhan Lundkvists verk, dels av Jim Frykholms gigantiska tavlor som upptar en stor del av väggytorna.
– Hahaha, ja det blir ju så när man inte är någon storsäljare, säger han och skrattar gott, vilket han gör ofta.
"Prislapparna skymmer konsten" har han sagt. Något han säger sig hålla hårt på genom att alltid se till att ha ett halvtidsarbete vid sidan av för att upprätthålla en privatekonomisk ordning.
– Jag tänker så lite som möjligt på att sälja, det gör mig fri att måla som jag vill. Så klart att även jag gör brödjobb som porträttmålningar. Men drömmen är att påverka, framförallt blir jag glad när någon gör en egen association, det är inte meningen att bilden ska betyda bara en enda grej även om det kan se ut så när det är plakatmässig, ofta med slagord, men så enkel vill jag helst inte vara, säger han.
Ateljén ryms i ett rum i lägenheten, varenda kvadratcentimeter har utnyttjats, både på höjden och bredden. Tavlor i olika storlekar står på golvet i flera lager, lutade mot varandra, andra är staplade på hyllor långt upp mot taket.
I en av de fullspäckade hyllorna samsas en mängd olika skissböcker med inklistrade bilder och anteckningar, scrapbooks kallar han dem. I en hängvagga på golvet samlar han idéer. Bilder, urklipp, foton, rubriker och texter ligger mappvis, "nya" och "aktuellt" står det på flikarna. Ofta målar han utifrån ett pressfotografi, han lånar någon annans bild.
– Jag ser det som att jag samplar som musiker gör, jag tar en bit från någon annan och jobbar vidare. Jag är bara intresserad av att få något sagt med mina bilder, säger Jim Frykholm.
Han målar utifrån ilska, han är förbannad på samhällets orättvisor, han var det för trettio år sedan, han är det än i dag.
– Tyvärr fylls ilskan på hela tiden. Jag förstår verkligen inte hur man kan sitta och planera färder till Mars när tusentals barn dör varje månad i brist på vatten och mat, som existentiell varelse har jag svårt att acceptera det.
Är det försvarbart att måla tavlor när tusentals barn svälter?
– Jag borde naturligtvis åka och biståndsarbeta, absolut, men jag är väl inte tillräckligt stark. Jag är en otrygg människa och det är väl ur det som mitt överempatiska kommer, jag känner in för mycket smärta hos andra. Jag kan önska att jag gjorde saker som gör skillnad.
Tror du inte konsten gör skillnad?
– Jag hoppas det. Att jag påverkar nån jävel, att jag ger någon tröst. Jag tycker kultur är tröst. Många av de här uttrycken, musik, dikter, noveller, bilder, målningar är samma sak, det är något en människa känner som vill ut. För mig har bilden varit central och varit mitt sätt att kunna hantera världen, mig själv och min oro, säger Jim Frykholm.