"Jag gör det som är tillgängligt. Jag kan inte gå till en ateljé och jobba", säger Robin Montelius som tecknar och målar vid köksbordet I Sala backe eller ute i parken.
– Jag grät i bilen varje dag till och från jobbet medan barn blev halshuggna och överallt var alla tysta, ingen gjorde något, ingen bojkott, ingenting. Jag började förstå hur andra världskriget kunde hända och allt kändes meningslöst, säger han.
Den 45-åriga konstnären sitter på sitt kontor. Han försörjer sig som flyttgubbe och numer också som facklig ordförande för Transportarbetareförbundet – utöver försäljningen av konst. Det är en tillvaro som passar honom bra. Robin Montelius slipper sitta still, får träffa människor och hjälpa till där han kan.
– Jag älskar mitt liv och tycker att varje dag är en ny bästa dag. Jag vill inte bli bitter och dömande, och jag älskar människor. Men jag tror och hoppas att det här, kriget i Gaza och i Ukraina och hur det ser ut i omvärlden, är den sista dödssparken från generation köttberg. Jag ser positivt på framtiden, alla unga jag träffar inger ett större hopp, fortsätter han.
Robin Montelius bor i Sala backe tillsammans med frun Daria och deras två barn som gärna tillbringar eftermiddagarna i parken. Konstnären har tagit med sig solblekt kartong att roa sig med medan barnen leker. Det är bland annat dessa verk han ställer ut på Bellmansgatan 26 i Stockholm den 2–4 maj.
– Min konst styrs väldigt mycket av intuition och att jag försöker gå emot den, men också av det som finns tillgängligt. Det kan vara en ton, en struktur, en taknock eller vad som helst som gör att jag börjar och nu har jag haft de här kartongerna och dess storlek att förhålla mig till. Att sitta i parken medför också praktiska begränsningar.
Motell Novell, till vänster, är Robin Montelius tidning i vilken han samlar teckningar som hamnat på hög.
På sätt och vis skiljer sig hans nya målningar från hans tidigare verk som kan beskrivas som detaljrika serieliknande humoristiska teckningar, fyllda av könsorgan och våld. Själv hatar Robin Montelius serier, de är enligt honom ointressanta. Han tycker heller inte att hans konst är våldsam.
– Jag gillar kroppar och verktyg, de förändras aldrig, jag tycker om sådana sorts analoga saker. Men våldet, det är ju bara att titta sig omkring. All konst är ju som en studie av omvärlden, säger han.
Blandade verk av Robin Montelius.
Vattenfärg och akvarell blöder nu ut på pappret och i de naturliga pauserna som uppstår när färgen torkar finns tid för eftertanke. När Robin Montelius ritat har han i stället alltid gjort motivet i ett svep, utan att skissa och utan att sudda.
– Allt är helt nytt inför den här utställningen. Samtidigt blir allt jag gör samma sak. Det är som att gå vilse. Man är ute i skogen och irrar runt och tycker att man har gått jättelänge, men sen när man äntligen ser fotspår inser man att det är ens egna.
Verken som ställs ut på Bellmansgatan 26 i Stockholm är målade med akvarell och vattenfärg.
Robin Montelius utbildade sig på den finska konstskolan Kokkola och därefter på Konstfack i Stockholm. Det senare benämnt som "det värsta jag gjort i mitt liv", på grund av föreläsningarna som pågick utan avbrott och avsaknaden av samtal mellan elever och lärare.
– Ibland tänker jag på min lärare i Finland. Han sa att man ska skratta när man gör konsten men inte när man visar den. Man ska ha kul, men ta det på allvar. Och det gör jag. Jag skrattar åt min konst.
Hur hittade du tillbaka till den känslan efter ett året du la av?
– Till slut kände jag bara fuck them. Det minsta jag kan göra är att tillåta mig själv att måla med min vattenfärg.
Robin Montelius hemma i Sala backe, fotograferad för en intervju år 2018.