Just nu jobbar Annica Norberg med "Lilla spöket Laban får en lillasyster" av Inger Sandberg och Lasse Sandberg.
Det började med att hon blev tillfrågad om att göra en bok om stickning för synskadade år 1992. Därefter har konst och litteratur för synskadade blivit Annica Norbergs specialområde.
– Det var en ren slump att jag började med det här, säger Annica, som utbildade sig till designer vid Högskolan för design och konsthantverk vid Göteborgs universitet under tidigt 80-tal.
Vi träffas på hennes kontor i den gamla missionskyrkan på Kungsgatan i Uppsala. Hon plockar fram projekt efter projekt från hyllorna. Just nu översätter hon "Lilla spöket Laban får en lillasyster" av Inger Sandberg och Lasse Sandberg, ett arbete som ska vara klart i oktober.
– Arbetet med barnböcker bygger mycket på att förenkla innehållet i bilderna.
Men när man ska göra konst tillgängligt för en vuxen, gravt synskadad publik, räcker det inte att förenkla. Då är abstraktionsnivån minst lika viktig.
Från vänster: Einar Jolins "Flickan med hundarna" 1917, Anna Sjödahl "Vår i Hallonbergen" 1972, Olle Bærtling "Ogri" 1959. Under skymtar Sigrid Hjerténs "Figurer på badstrand" från cirka 1935.
Annica Norberg har tillsammans med en stiftelse gjort tre böcker för synskadade om den svenska konsthistorien, om 1700-, 1800-, respektive 1900-talet. Just nu pågår arbetet med en bok inriktad på design.
Annica Norberg har tolkat Alexander Roslins
"Gustav III och hans bröder" från 1771, som hänger på Nationalmuseum. Notera fjädern till höger, och jordgloben som är beskuren i originalet men som här får flytta fram.
I varje bok presenteras tio taktila bilder av konstverk, tillsammans med en punktskriftsbok som beskriver bilderna och ger en historisk överblick.
– Även den som inte ser kan ha ett stort intresse för arkitektur eller konst, säger hon.
Jag får känna på de olika konstverken som presenteras i böckerna. Materialvalen är helt avgörande, känslan av hur tyget, stålet, filten eller den strukturerade plasten känns mot fingrarna ökar förståelsen för hur bilden ser ut, även när jag sluter ögonen och bara kan ta till mig det via fingertoppskänslan.
Under de snart trettio åren som Annica har varit verksam har det hänt mycket i fråga om tillgänglighet för personer med nedsatt syn.
– Jag tycker att det är viktigt att man använder sig av färg, dels kan vissa personer uppfatta färg trots att de är synskadade, dels tycker jag att det är viktigt att konstverket är attraktivt för en seende publik. Så att det inte blir "jaha, den blinda har en sån bok" utan "åh vilken fin bok du har!".
Varje bild tar många timmar att skapa. Innan det praktiska arbetet har hon analyserat bilden noga, för att kunna förstärka det allra viktigaste och tona ner annat.
– När man gör en barnbok skulle man aldrig ställa två kroppar framför varandra, det skulle bli för komplext, men det kan man göra i det här projektet eftersom det tillåter en högre abstraktionsnivå, säger hon.