Kvickt och obemĂ€rkt passerar hon alla skolklasser och cafĂ©besökare pĂ„ Moderna Museet i Stockholm. En vecka Ă„terstĂ„r till vernissage. Laurie Andersons utstĂ€llning Ă€r inte fĂ€rdig och ingen utomstĂ„ende fĂ„r komma in. Ett av de nya verken Ă€r inte ens pĂ„börjat â hon ska mĂ„la de tankar och bilder som kommer till henne i stunden, ett slags konstnĂ€rlig tankeström.
ââJag ska just börja. Inte i eftermiddag â troligen i helgen.
Hon Ă€r en idĂ©buren konstnĂ€r och en "nu-nu-nu-person", enligt Lena Essling, kurator pĂ„ Moderna Museet. Kort efter sin största utstĂ€llning nĂ„gonsin i USA, pĂ„ The Hirshhorn Museum i Washington DC â med tolv nya verk â blir Laurie Andersons retrospektiv i Stockholm, med tre nya verk, hennes mest omfattande i Europa. Men att fĂ„ henne att reflektera kring hur hennes konstnĂ€rskap förĂ€ndrats över tid Ă€r svĂ„rt.
ââJag Ă€r inte sĂ„ bra pĂ„ att ta ett steg tillbaka och titta, det kanske nĂ„gon annan som kĂ€nner mig kan göra.
Desto lÀttare har hon att berÀtta om allt det som pÄgÄr. Nyligen kom boken om tai-chi och konstens hjÀrta, "The art of the straight line", som hennes man, rockmusikern Lou Reed, pÄbörjade före sin död 2013 och som han ville att hon skulle slutföra. Dessutom tonsÀtter hon den grekiske poeten Konstantinos Kavafis dikt "Waiting for the barbarians".
ââDet handlar vĂ€ldigt mycket om det amerikanska psyket. Inte för man ska dramatisera och tro att det finns nĂ„got sĂ€rskilt amerikanskt psyke, men Ă€ndĂ„. I min barndom vĂ€ntade vi pĂ„ ryssarna, sedan vĂ€ntade vi pĂ„ utomjordingar som skulle landa, pĂ„ immigranterna frĂ„n Latinamerika. Och sedan plötsligt Ă€r det den 6 januari och vi inser att det Ă€r vi sjĂ€lva som Ă€r barbarerna, sĂ€ger hon med syfte pĂ„ stormningen av Kapitolium.
Tjock FBI-fil
I verket "Citizens" pÄ Moderna Museet visar hon smÄ medborgare som vÀssar sina knivar. DÀrmed inte sagt att Laurie Anderson blivit mer politisk. Redan för lÀnge sedan fick hon veta av en vÀn att hon varit tilltÀnkt för ett tjusigt kulturchefsjobb i Washington som hon absolut inte ville ha. "Ingen fara" förklarade vÀnnen och berÀttade att FBI:s dossier om Laurie Anderson redan dÄ var för tjock.
ââDe hade saker frĂ„n nĂ€r jag var 16 Ă„r och gick pĂ„ gymnasiet och ritade politiska teckningar â jag försöker fĂ„ ut mappen, men det Ă€r omöjligt. De sĂ€ger att man kan, och hur? Jo, genom att ansöka via fax. Ett halvĂ„r senare svarar de, via fax, att de fĂ„tt ansökan.
UtstÀllningen i Stockholm rymmer storskaliga multimediainstallationer som en VR-promenad pÄ mÄnen, gjord efter hennes konstnÀrsresidens pÄ Nasa. Samt hennes verk om Mohammad el Gharani, den yngste fÄngen pÄ det amerikanska militÀrfÀngelset Guantånamo. Men hÀr ges ocksÄ utrymme Ät hennes svenska arv.
ââMin familj bevattnade mig med svensk kultur. Jag var den dĂ€r dottern som bar grejen pĂ„ huvudet med ljus, berĂ€ttar hon och syftar pĂ„ Lucia.
Ren tragik
Som barn fick hon ocksÄ höra att hennes farfar, Axel Efraim Anderson, hade utvandrat frÄn Göteborg som ÄttaÄring, gift sig som nioÄring och blivit hÀsthandlare i Chicago som tioÄring. Bakom det fantasifulla doldes ren tragik. Den moderslöse Axel placerades av sin alkoholiserade pappa pÄ ungdomsanstalten Red Wing i Minnesota och spÀrrades in. Laurie Anderson fick fÀngelserapporten strax innan hon skulle medverka i en coverkonsert med lÄtar av Bob Dylan och upptÀckte Dylans "Walls of Red Wing", vars text nu Àr införlivad i hennes eget verk.
UtstĂ€llningstiteln pĂ„ Moderna, "Looking into a mirror sideways", Ă€r inspirerad av Ingmar Bergman, och hans sĂ€tt att dela bilden och se sig sjĂ€lv frĂ„n ett annat hĂ„ll, berĂ€ttar hon. I Bergmans filmer hittade den unga Laurie Anderson ocksĂ„ ett slags bekrĂ€ftelse pĂ„ sitt eget konstnĂ€rskap. Ett och samma ord föregicks â och följdes â med en tyst paus.
ââOrdet var "ingenting". Som en person intresserad av buddhism Ă€r jag vĂ€ldigt intresserad av det ordet och av betydelsen. För mig handlar det om det mest centrala. Det Ă€r inte nihilism â absolut inte â utan ett utrymme dĂ€r vad som helst kan hĂ€nda.
PÄ Moderna Museet gör hon Àven en installation med nÄgra av idéerna frÄn sin kommande operaförestÀllning "Arken" pÄ Manchester Factory International i England.I botten finns den bibliska berÀttelsen om den stora översvÀmningen men hos Laurie Anderson uppstÄr den av att molntjÀnsten Icloud gÄr sönder, varpÄ allt innehÄll regnar ner över jorden.
Bara befrielse
För elva Är sedan drabbades hon sjÀlv av en ödesmÀttad översvÀmning. Orkanen Sandy fick Hudsonfloden att trÀnga in i hennes kÀllare och förstöra konst och syntar frÄn 40 Är tillbaka. Kvar hade hon en förteckning över konstverk som simmade omkring i det svarta vattnet. Men efter tvÄ dagars depression kÀnde hon trots allt bara befrielse, intygar hon med ett leende.
Senare skrev den hon okonventionella sjÀlvbiografin "All the things I lost in the flood", och gjorde en tvÄ timmar lÄng förestÀllning med samma titel. Det Àr rubriken ocksÄ pÄ hennes konsert pÄ Cirkus 1 april.
ââJag borde byta. Jag har inte riktigt bestĂ€mt vad Ă€n men jag kommer att göra saker som anknyter till utstĂ€llningen hĂ€r.
TT: Var fÄr du all energi ifrÄn?
ââJag vet inte om jag har sĂ„ mycket energi, men jag Ă€r medveten om hur lite jag vet, jag tillbringar vĂ€ldigt mycket tid med att fundera ut, hur funkar det hĂ€r? Det kanske översĂ€tts till energi, men ocksĂ„ till andra saker, som dumhet, ha ha ha!