I en av de senaste årens finaste svenska bilderböcker låter författaren och illustratören Emma Virke den lilla pojken Memmo och gosedjuret Mysen ge sig ut strax innan gryningen för att leta reda på alla färger som verkar ha försvunnit i nattens tunga mörker. Memmo och Mysen söker färger blir en vandring genom gryningens kast mellan rött och turkost, dimvitt, himmelsblått, apelsinsaftgult, skymningsgrått och regnbågsrikedom. Lärdomen som de tar med sig från cirkeln blir att färgerna alltid finns där, också när vi inte kan se dem.

I en text i katalogen till Uppsala konstmuseums stora utställning med den 100-årsjubilerande landskaps- och porträttmålaren Ragnar Johansson (1913–1997) identifierar Cristina Karlstam den expressionistiska Uppsalakonstnärens särart som en medvetenhet om just den cirkel som Memmo och Mysen upptäcker. Och det är onekligen den bästa utgångspunkten för att närma sig Ragnar Johanssons sällsynt färgintensiva måleri. Färgerna finns i mängder, hela tiden. Det gäller bara att se dem.

En lång rad återkommande höstlandskap blir formliga eruptioner av flödande färg. En titel som Höstsymfoni kunde antyda en överdrivet melankolisk romantik, men stående inför det intensivt sprakande och frenetiskt snabba måleriets myriad av små streck med pensel och penselskaft går det liksom inte att undgå att höra melodin. Men i höstens landskap är färgerna ändå gratis. Än mer imponerande är Ragnar Johanssons förmåga att hitta lika många nyanser, och kanske ännu tydligare melodier, i den skenbart vita vintern och de snötäckta fjällen.

Ragnar Johansson var långt ifrån ensam om att måla landskap under influenser från 1900-talets stora expressinister. Åtskilliga konstnärer har försökt och försöker fortfarande. Det är inte allt för många som fullt ut hittar ett eget tilltal. Att Ragnar Johansson hör till dem som faktiskt lyckas beror på att han målade med en kvalitet som inte gärna låter sig fångas i ord, men som kanske bäst beskrivs som en fullständigt ohämmad tilltro till det egna uttrycket. Hos Ragnar Johansson finns inte ett spår av tveksamhet.