Marianne Grandien är tillbaka på Galleri 1, och precis som när det senast begav sig är galleriet befolkat av ett menageri som omfattar ett sextiotal små karaktärer, de flesta i keramik och några i brons.
Ett gäng ugglor trycker självmedvetet i ett hörn och stirrar storögt på en grupp precis flygfärdiga och överdrivet självsäkra fjäderfän av okänd art på andra sidan rummet. I galleriets mitt strövar ett par ganska ödmjuka kattdjur och i taket svävar en lite farligare orm.

Vi ser på djur som vi ser på andra människor - oftast helt utgående från oss själva och våra stadfästa uppfattningar. Vi speglar oss, låt vara att speglingen kan ta plats i en spegel som antingen är konkav, konvex eller till och med hämtad från lustiga huset.
Marianne Grandiens skulpturer befinner sig långt ifrån en samtida konstdiskussion, och de kunde inte bry sig mindre. Det finns ett sympatiskt stråk av bubblande glädje i Grandiens upprepningar. En rad av katthuvuden talar sitt tydliga språk; Marianne Grandien har inte en tanke på att tröttna på sitt ämne. Hon befolkar ett eget rike, och det finns, alldeles uppenbarligen, alltid plats för ytterligare några invånare.