Landskapet utgör inte det egentliga motivet för någon i trion som just nu ställer ut på Åhuset, utan är mer en omständighet eller förutsättning som styr det respektive konstnärskapet i en narrativ riktning. När vi ser skapade världar söker vi efter berättelser.

Carina Lebhamre visar några målningar med en självbiografisk underton som placerar berättelsen i ett verkligt sammanhang, och dessutom en serie tejpskulpturer som hänger från taket. De förstnämnda fungerar fint, medan tejpdockorna känns överflödiga, möjligen för att jag det senaste året har stött på så oproportionerligt många varianter på temat.

Meline Höijer Schou går i motsatt riktning och gestaltar mer ett inre landskap där svartvita, gängliga gestalter famlar fram i jakt på hållpunkter att binda existensen vid. En återhållsam färgskala och en djup melankoli.

Ett lite större perspektiv har Jennie McMillen, som i sydda bilder och textilskulpturer verkar vara i färd med att bygga en hel värld i svartvitt. McMillen komponerar sina bilder med en stor säkerhet och de ger nästan intryck av att vara scenografier där varje element är omistligt eller i varje fall resultatet av ett medvetet övervägande. Det kommer att bli intressant att se en större presentation av hennes arbeten.

En snygg, välbalanserad utställning.