Det sägs ibland att medierna bara klarar av en berättelse åt gången. Och ja, när ett barnhuvud pressas mot marken blir det svårt att tänka på annat. Den filmade händelsen i Malmö, där en ordningsvakt sitter på en livrädd nioårings kropp medan barnet skriker ut en dödsbön, har med rätta varit på allas läppar den här veckan. Än mer så när detaljerna kom: Pojkarna är ensamkommande flyktingar som rymde från ett så kallat HVB-hem för att leta efter sin storebror.
De ensamma barnen, så lätta att älska i barn- ungdomslitteraturen (”Anne på Grönkulla”, ”Kulla Gulla”, ”Huckleberry Finn”, ”Oliver Twist”, ”Harry Potter” bara för att nämna några) väckte plötsligt misstänksamhet. Och vi befann oss i en situation där man plötsligt resonerade om vilken grad av våld från en vuxen man som kan vara acceptabelt mot ett nioårigt barn.
Enligt en given form görs så uttalanden av häpnadsväckande karaktär, som följs av ilska, vilket i sin tur följs av ursäkter, och så pågår det varv efter varv. Som DN:s Malin Ullgren redan konstaterat var det som spontant kom över läpparna på Skånepolisen och tågstationens representanter ”djupt oroande”. Det vi ser på filmen är ”inget övergrepp” och barnen är dessutom ”efterlysta kriminella”. På Twitter var Jernhusens reaktion efter att historien fått spinn att beklaga sig över ”högt tonläge” – och det inför en film som borde få var och en av oss att vråla som vilddjur. Ilska följer, ursäkt följer.
Är det kanske särskilt svårt att betrakta barn med utomnordisk bakgrund som barn? Det går i så fall helt i linje med de föreställningar som florerar om ensamkommande på diverse rasistiska hatsajter. I samma anda använder folkvalda sverigedemokrater begrepp som ”skäggbarn”, och i samma anda bloggar barnboksförfattaren Anders Jacobsson ironiskt om de ”små nuttisarna” till flyktingbarn.
Men händelserna i Malmö pekar också ut en annan tendens: Inför det rena våldet tycks våra gränser flyttas. När ett nioårigt barns huvud dunkas mot marken dras blicken dit. Vart annars? Med den möjliga effekten att annat verkar mindre allvarligt. Så kunde skånepolisen lakoniskt konstatera att pojkarna försvann som en ”avlöning” och att det inte pågick någon sökinsats efter dem. Givetvis med ursäktskarusell efteråt, och i skrivandes stund tycks barnen också vara återfunna. Men andra barn är fortfarande borta, och hundratals försvinner varje år – inte minst till människohandel. Journalisten Katia Wagner, som tillsammans med Jens Mikkelsen har skrivit boken ”De förlorade barnen”, sammanfattade saken i torsdagens Studio ett: ”I samma ögonblick som de försvinner så är de inte längre någons angelägenhet”.
När ett barns huvud pressas mot marken så kommer diskussionen att handla om våld, medan annat glider in i scenografin. Kanske knuffar våldet oss rentav mot ett mer negativt rättighetstänkande, där frihet från direkta övergrepp framstår som ett slags idealtillstånd, det enda vi kan föreställa oss. Det går att göra kopplingar till de upprepade attackerna mot EU-migranter, som enligt Uppsalahistorikern Heléne Lööw bildar ett mönster som för tankarna till attentaten mot flyktingförläggningar på 1990-talet. Så länge människors tältläger attackeras så talar vi i bästa fall om det, och inte om att folk överhuvudtaget lever i tältläger.
Och, när Sveriges andre vice talman har ett Facebookkonto som flödar av kommentarer om att pojken ska ha ”stryk” så kommer våldet att skymma sikten för det vi egentligen borde prata om: Vårt gemensamma, och oändliga, ansvar för att ett ensamt barn får en ljus tillvaro.