Tio dagar har gått, det känns som fler. Tio dagar sedan beväpnade män tog sig in på den franska satirtidningen Charlie Hebdo, raderade ut stora delar av redaktionen och gav världspolitiken nya ramsor. Den som tillbringar sina dagar på en redaktion fick kanske svårare än andra att hålla scenen ifrån sig:
”Förmodligen var det i just en sån här stund som det hände. Man sitter där, inne i en text, begraven i sin skärm, lite halvt frånkopplad från omvärlden och så rusar det in män och skjuter dig och alla omkring dig på jobbet”, som Sanna Rayman skrev träffande (SvD 8/1).
Produktionsförhållandena för veckans nummer av Charlie Hebdo – med rader av poliser i skottsäkra västar, piketer på Rue Beranger och diger kontroll av alla som går in och ut ur huset – ger också en konkret bild av hur yttrandefrihetens pris kan se ut. Det fria ordet bakom en mur.
Det som hände i Frankrike under årets första dagar var något alldeles oerhört. Brutaliteten i attackerna mot Charlie Hebdo, och den kosherbutik där fyra judiska fransmän mördades förra fredagen. Antisemitismen som försvann i rapporteringen. Det historiskt ofattbara i att den stora synagogan i Paris denna dag höll stängt på sabbaten för första gången sedan andra världskriget.
Och sedan, det surrealistiska i att söndagens miljonmarsch för yttrandefrihet pryddes av världsledare som själva fängslar journalister – i Egypten, Ryssland, Algeriet. Turkiets premiärminister Ahmet Davutoglu hedrade satiren på sitt eget sätt genom att först marschera i Paris, och sedan förbjuda Charlie Hebdo på hemmaplan.
Det finns alltså självklara skäl till att attackerna i Paris slukade så mycket utrymme de där dagarna, och ändå står vi här med en medielogik som gör ont. Den som säger att döda européer alltid är fler än döda på annat håll, även när de senare räknas i tusental. I det här fallet efter en massaker på civila i nordöstra Nigeria.
Tidningen The Guardian försökte i ett inlägg häromdagen försvara prioriteringen i spalterna med att området är svårbevakat, att ansvaret för att rapportera från Nigeria snarast ligger på regionens egna medier och att offren i Paris hade en särskild symbolisk betydelse för yttrandefriheten.
Det är inga dåliga argument, men det går inte att komma ifrån tanken på att skillnaden också handlar om något annat.
Teju Cole, författare till den hyllade romanen ”Öppen stad” och i mars Sverigeaktuell med ”Varje dag är tjuvens dag”, skrev strax efter attacken i Paris en artikel i The New Yorker om ”osörjbara kroppar” och de dubbla måttstockar som gäller död här – och där. Så betraktas död efter en drönarattack i Pakistan inte sällan som något naturligt snarare än något oerhört, skriver Cole.
Hans resonemang är besläktat med den fråga som filosofen Judith Butler ställer i essäsamlingen ”Krigets ramar” (Tankekraft, 2009), nämligen den om när livet blir sörjbart. Hennes idé är att det finns en dramaturgi, främst i krigsjournalistiken, som skapar olika förutsättningar för att uppfatta människor som föremål för känslor. Butler framhåller själv det bräckliga, det prekära, som människans gemensamma grundvillkor. Den mjuka kroppen som tål så oändligt lite, andningen som tas för given så länge den pågår, att ens liv ”i någon mening alltid är i händerna på någon annan”.
De mördade tecknarna på Charlie Hebdo var bortom pennor, idéer, symboler och principer framför allt mänskligt bräckliga med kroppar, mjuka som våra egna. Deras mänsklighet upprepas i mediebevakningen, och det är mer än vad 2 000 anonyma abstraktioner tycks ha rätt att vänta sig.