1980 startade jag och fyra kompisar en studiecirkel som gick ut på att vi tillsammans skulle lyssna på en LP-skiva i veckan. Finessen med upplägget var att ABF betalade skivinköpen. Fyra av cirkeldeltagarna skaffade nyutgivna album med heta grupper som Jam, Madness, Specials, Clash, Police, Ultravox med flera. Den femte deltagaren, det vill säga undertecknad, kom släpande med "Revolver", "The white album" och "Let it be". Stön, stånk, knorr från de fyras gäng.
Även jag insåg att Beatles inte var det hippaste hippa 1980. Men jag stod på mig och argumenterade för att Lennon & McCartneys musik rent objektivt måste kategoriseras som genial och tidlös. Argumentation gick så där.
Samma år skrev den udda 16-åringen brev till redaktionen för Sveriges Radios program "Rockens gyllene år" och klagade på att det inte sänts något avsnitt om Beatles.
Svaret lät inte vänta på sig. Radioprofilerna Lars Aldman och Tomas Tengby lovade att göra ett sådant program till hösten och till och med bjöd ned den upprörde 16-åringen till radiohuset i Göteborg för att delta. Inspelningen i radiostudion gick bra även om Aldman och Tengby hade svårt att smälta att snorvalpen satte Paul högre än John. Sånt har aldrig varit och är väl fortfarande inte riktigt PK i Beatles-nördkretsar.
Efter ett par år i Beatles universum kom jag ned på jorden igen och fick ett mer sansat förhållande till deras låtar. Numera känns det mesta tyvärr sönderspelat, troligtvis en följd av det överdrivna lyssnandet i tonåren. Men känslan av att Beatles var en speciell grupp som gjorde unik musik består.