Stor konst saknar moral. Den lånar sig till vad som helst, fnaskar med vem som helst. Titta bara på Beethovens nionde symfoni!
På 1820-talet var Ludvig van Beethoven det stora samtalsämnet i Europas salonger, också här i Uppsala. Man var för eller emot. "Dispyt om Beethoven" står det i salongsvärdinnan Mallas Silfverstolpes berömda dagbok. Geijer var skeptisk, men Atterbom var eld och lågor, liksom tonsättaren Adolf Lindblad.
För dem var Beethoven Det Stora Romantiska Geniet. Titanen med den glödande blicken under buskiga ögonbryn. Så ville Strindberg också se honom. Beethoven spriddes i massupplaga, som byst att ställa på taffeln, och oljetryck att hänga på väggen. Helst då den döve Beethoven spelandes för den blinda lilla flickan. Men allt är inte en kliché. Beethoven var en sann romantiker, ett barn av sin tid. I ett brev skriver han i reaktionens dystra år 1819: "I konstens värld, liksom i hela skapelsen, är friheten och framsteget det viktigaste av allt." Han hade - som så många andra - fastnat för Friedrich Schillers storvulna dikt "Ode till glädjen":
Glädje, sköna gudastråle,
Dotter av Elysium,
-- alla mänskor bliva bröder,
där din fana ut du hängt!
I översättning är det inte stor poesi, och inte på tyska heller. Schiller skämdes i efterhand. Men kanske ska man ändå se den starka närvaron i dikten som en kvalité? Utopier skäller man på idag, men utopierna var nödvändiga för både Schiller och Beethoven. Beethoven levde verkligen i besvikelsens epok. Gång på gång hade hoppet om demokrati gäckats. Först i terrorn efter franska revolutionen. Sedan i Napoleons svek när han utropade sig till kejsare.
Beethoven hade ju skrivit en hel symfoni till Napoleons ära, men fick riva titelbladet och döpa om den. Han orkar inte ens jubla över att Napoleons censur försvunnit:
"Det är gott och väl om vi får uttrycka oss fritt, men på varje censurerad poet går det tusen hängda bönder. Och när förtrycket släpper sitt strupgrepp kring konstens hals tar det i stället med bägge händerna om folkets."
Han klagar på kulturpolitiken också. Smaken har blivit vulgär. Teatrarna lockar med våld och sex, lättklädda damer och usel musik. Själv sätter han på starkt kaffe, och kastar sig in i arbetet - spelar sönder två pianon och komponerar alla stråkkvartetterna, "Missa solemnis" och sin nionde symfoni. Han arbetar inte i stillhet. Kollegan Schindler rapporterar: "Bakom den låsta dörren hörde vi mästaren sjunga delar av fugan - rytande, stampande...” Efteråt dök han upp med håret på ända och såg ut som om han slagits på liv och död med skapandets demoner. Resten är historia.
Soldaterna i första världskriget drog ut i krig med Beethoven. Joseph Goebbels talade sig varm för att Beethoven representerade den sanna tyska folksjälen, och några år senare drog tyska soldater i strid igen, med Beethovens nia. Då hade de allierade lagt vantarna på den femte symfonin, som börjar med tre korta och en lång. Enligt Morsealfabetet: V, som i victory. Seger.
På sjuttiotalet använde Ian Smiths Rhodesia Beethovens nia till sin nationalsång, och Stanley Kubrick lät våldet explodera till samma toner i filmen "A Clockwork Orange". 1989 slog Leonard Bernstein in symfonin i Berlin, och cd-skivans konvolut innehåller en liten bit av Berlinmuren.
Nu är "Ode till glädjen" Europeiska Unionens egen hymn, vilket elaka tungor ansett vara det slutgiltiga mordet på Beethovens nia. Det tycker inte jag. ”Alla mänskor bliva bröder” - det är väl demokratins minsta gemensamma nämnare? En utopi att vårda vid valurnan den 25 maj.