”Vad har de egentligen för sig i Uppsala? De jobbar i Stockholm och fattar viktiga beslut och sen åker de hem till Uppsala och stänger dörren om sig. En gåtfull stad."
Så sa häromåret en kollega inom den politiska journalistiken till mig. Han arbetar på en av huvudstadens ledande tidningar, är vanlig gäst i tv-soffor och radiostudios, har varit redaktör för studenttidningen Lundagård och är bördig från södra Sverige.
Jag hade berättat att jag samlade material för en bok om min egen födelse- och uppväxtstad.
”Den måste jag läsa”, sa han. ”Man vet så lite om Uppsala. Stan har en besynnerlig position som någon slags sluten sällskapsklubb för alla möjliga kultur- och samhällseliter”.
Nå, nu skrev jag inte den där boken. Annat kom emellan. Men jag lovar inte att den inte blir av. Ty ”osvuret är bäst” säger ordspråket, fast kanske ”oskrivet är bäst” känns mer relevant i det här fallet. Först måste jag avgöra vad boken ska handla om.
Idag kallar jag mig uppsalabo i förskingringen. Första halvan av livet bodde jag i stan. Andra halvan har jag växlat mellan Helsingfors och Stockholm.
Men visiterna i Uppsala blir tätare och mer känslofyllda. Kanske är det ungdomsårens gyllene Atlantis – dess huvudstad och hamnar låg ju enligt Olof Rudbecks Atlantica fantastiskt nog kring Fyris stränder - som stiger upp i mig på nytt i takt med åldern.
Jag har köpt alla coffee table-böcker av Gunilla Lindberg, Helena Harnesk och Lars Lambert med flera, läst alla romaner och diktsamlingar med uppsalamotiv jag kommit över och Carl Frängsmyrs volymer om universitetets historia, älskar att Sirius klev upp i Allsvenskan och skäms inför mina fotbollsvänner i övriga landet över hur lite stan brytt sig om att ge klubben en värdig arena. Byt gräsmatta för h-e!
Jag suckar vemodigt över min barndom då jag med klasskompisarna på 1950-talet jagade feta råttor med slangbella i ladorna på Kvarngärdet. Samtidigt blir jag förtjust över den spännande arkitektur som nu tar form i fasaderna längs Råbyvägen. Minnen och nutid löper tillsammans.
Och här, när jag betraktar Uppsala anno 2017, kalibrerar jag in mig på vad som kunde bli den oskrivna bokens ledmotiv: den stora småstadens eller lilla storstadens undflyende identitet. Den eviga kampen om vad Uppsala är för något, låtsas vara eller vill bli.
Välj eller blanda. Akademi och ärkebiskopssäte eller fritidsreservat för tusentals maktutövande stockholmspendlare? En festlig anhalt på livets väg för törstiga tillresta studenter eller en trygg marknadsplats för generationer av upplänningar? Väster eller öster om ån? En del av Stor-Stockholmsområdet eller – som den statliga regionutredningen föreslog förra året - centralort i nya Storregion Svealand?
Frågorna sammanfaller med mina egna tankar om Uppsalas identitetsproblem. En gäller det obegripliga i att dagens uppsalabor – i varje fall UNT:s läsare - häromåret röstade fram urstockholmaren eller Fåröbon Ingmar Bergman som stans största kulturprofil genom tiderna. Därtill har kommunen producerat en turistbroschyr om ”Ingmar Bergmans Uppsala”. Att pynta sig med sådana lånta fjädrar tyder på svag känsla för stans verkliga förflutna.
För över trettio år sen gjorde Jörn Donner en fin dokumentärfilm om ”Nio sätt att närma sig Helsingfors”. Ett porträtt i olika facetter av hans egen hemstad som han då inte levde dagligen i, men alltid längtade efter. Just därför synade han den både noga och kritiskt men också kärleksfullt.
Så försöker också jag betrakta min djupaste hemort Uppsala.