Med Augustpriset i färskt minne och de två Nobelprisen ännu outdelade känns det inte som att litteraturåret 2019 börjar ta slut. Det pågår snarare i full fart. Men ändå, det är härliga tider när det går att blicka tillbaka, minnas fantastiska böcker och kanske skriva en önskelista för de luckor som återstår att fylla?
Våra litteraturkritiker har haft ett intensivt år. Drygt 180 böcker har recenserats – och därtill närmare 100 deckare i våra månatliga krimsvep. Här följer de böcker som gjort extra stort avtryck under året som gått:
Finska Monika Fagerholm skrev en språkligt sprudlande nutidsskildring som inte liknar något annat i "Vem dödade bambi?". Allt som tidigare kunnat spreta i Fagerholms böcker stramades upp och resultatet blev stor romankonst. Stor romankonst stod också Steve Sem-Sandberg för, med sin "W". "En lysande och drabbande roman", skrev Bo Gustavsson i denna tidning, "en mörk filosofisk roman om människans utsatthet".
I kategorin vildsint berättande lyste Nina Wähäs "Testamente" extra starkt. Den handlar om en stor Tornedalsfamilj där något hemskt just ska hända – och händer. Romanen är en skicklig kombination av humor och mörker som lämnar en upprymd, drabbad och nästan svettig.
Briljerade gjorde också Klas Östergren i sin "Hilde", om Henrik Ibsens rollfigur Hilde Wangel. "Han spelar ut hela sitt register. Förutom att vara en lek med Ibsens dramer och psykoanalysen så är 'Hilde' även ett storartat porträtt av obrydd kvinna som går sin egen slingriga väg genom livet utan att se sig om", skrev Viktor Andersson.
I biografigenren tog Carina Burman ett jättegrepp på Carl Michael Bellman i sin "Bellman. Biografin". "En bok som ljuder av musik, kunskap och värme", enligt Jakob Carlander, som också hyllade Ellinor Skagegårds "För dig ska musiken bara vara ett smycke", om kompositören Fanny Mendelssohn som en "fantastisk debut".
En av de böcker som fått mest uppmärksamhet under året är "Ålevangeliet" av Patrik Svensson. "En vindlande, svindlande resa från Sargassohavet till svenska åar och bäckar – och tillbaka igen", skrev Anna Rudberg-W. Mycket uppmärksamhet fick förstås också Katarina Frostensons "K", där hon själv berättade om händelserna som startade krisen i Svenska Akademien. Just den säcken knöts ihop nyligen, då Matilda Gustavssons "Klubben" kom, en fördjupning av det Dagens Nyheter-avslöjande som var startskottet för krisen i Svenska Akademien.
Autofiktionens genomslag under 10-talet har debatterats friskt under året som gått – parallellt med att det jag-fokuserade berättandet fortsatte att blomstra. En personlig favorit är Johanna Frids ångestdrivna skandinaviska språkpotpurri i "Nora eller brinn Oslo brinn".
I deckargenren har vår kritiker Björn G Stenberg skrivit extra väl om Tove Alsterlinds "Blindtunnel" och Niklas Natt och Dags "1793".
Ni hör ju, det är knappt man får en anledning att blicka utanför det svenskspråkiga området. Tara Westovers "Allt jag fått lära mig" är dock helt klart värd sin plats bland årets böcker, som en fängslande bild av religiös fanatism och en lovsång till bildningen. Margaret Atwoods "Gileads döttrar" var hett emotsedd och dessutom "välskriven och oerhört spännande", skrev Elin Kvicklund.
Det fina med att ett litteraturår tar slut är förstås att ett nytt snart börjar, och med det också ett nytt decennium! Hur blir det litterära 2020-talet? Den som läser får se.