Sommar betyder tid för mer fritt läsande. Faktaböcker eller romaner?
När den frågan ställs tänker jag på nyligen avlidne Mauno Koivisto, Finlands president mellan 1982-94. En politiker jag beundrade, intervjuade många gånger och fick samtala med privat vid några tillfällen.
Koivisto ombads efter sin avgång att bli enmansjury vid utdelningen av Finlandiapriset, motsvarigheten till svenska Augustpriset.
I Finland är ordningen sån att en enda framstående läsare inbjuds att slutligt välja bland fem titlar som vaskats fram av kritiker och förläggare.
Men Mauno Koivisto tackade nej med motiveringen att han ”inte så gärna läser sånt som är påhittat”.
Däremot var presidenten känd för att sluka all möjlig facklitteratur.
När jag en gång träffade honom plöjde han allt om andra världskrigets sjöslag. Han skrev själv tjocka memoarer och dessutom en fin volym om Ryssland och den ryska själen. Koivisto var alltså ”litterär”, om nu inte uttrycket reserveras för enbart ”det skönlitterära” vilket sker alltför ofta, tyvärr.
Nu tror jag Mauno Koivistos uttalande var sarkastiskt med flit på ett för honom så typiskt vis.
Han älskade att retas som svar på mediernas ständiga tjat om att uttala sig om än det ena och än det andra. Vilket inte hindrar att han var ärlig i sin skepsis mot ”det påhittade”.
Det framgick vid ett tillfälle år 2000 då jag pratade med honom om en prisbelönad finsk film som gjort succé också internationellt: Rukajärven tie, Vägen till Rukajärvi (fast den döptes fånigt nog till Bakhåll när den gick upp i Sverige). En olycklig kärlekshistoria inbakad i ett stycke verklighet, dvs den finska 14:e armédivisions anfall långt in i Fjärrkarelen under fortsättningskriget mot Sovjetunionen 1941-44.
Våldsam död och tragiska tårar. I grunden en krigsfilm som ville vara någorlunda realistisk.
Vad tyckte presidenten? Till saken hör att Mauno Koivisto var en av Finlands mest erkända krigsveteraner. Han verkade i flera år på spanings- och sabotageuppdrag i så kallade fjärrpatruller bakom fiendens linjer, bland annat i den enhet som leddes av Lauri Törni, republikens mest omskrivna och legendariska enskilda soldat.
Att Koivisto inte brydde sig om filmens snyftiga romans var en självklarhet, men skildringen av själva kriget? Vad ansåg han? För en gångs skull blev den annars så lugne Koivisto smått upprörd.
–Ja, inte gjorde vi som dom. Till exempel om vi kom till en öde gård som borde genomsökas. Inte sparkade vi först upp dörren på det där viset och rusade in och nån tog beteckning vid dörrposten och sen sparkade vi upp nästa dörr… nää, det där är påhitt från USA och Vilda västern och Hollywood. Allt gick väldigt långsamt och försiktigt.
Presidenten fnös.
Kort sagt, den som varit med om verkligheten, krigshelvetet, livet i löpgravarna, rädslan i fiendeland, skådat dödsbringande fakta i ögonen, hade svårt att ta den konstnärligare versionen, fiktionen, på allvar. I varje fall när sentida generationer lägger till och drar ifrån och försöker gestalta vad de tror ägde rum.
En reaktion som är lätt att förstå och respektera.
Också jag är storkonsument av facklitteratur. Ifråga om skönlitteratur är jag periodare och orsaken påminner lite om Koivistos, kanske typiskt manliga, ironi mot hela genren: det kan vara svårt att ställa om tanken till att sysselsätta sig med andras ibland väl luftiga fantasivärldar, när faktaböcker och dokumentärer om sånt som hänt och händer kan vara minst lika omtumlande.
Men handen på hjärtat, jag inser – och jag tror presidenten självklart instämde i – att det förstås måste handla om bådadera.
Visst kan man ta till sig Finlands dramatiska 1900-talshistoria genom att smälla i sig den ena fackboken, avhandlingen eller dokumentären efter den andra. Vilket jag försöker göra.
Men på emotionell nivå begriper man inte mycket om man inte också läst Väinö Linnas så kallade torpartrilogi "Under polstjärnan" eller hans "Okänd soldat" (1954), som filmats två gånger och i höst under nationens 100-årsfirande har biopremiär på en tredje filmatisering.
Varje generation tycks ha behov av att vrida och vända på samma påhittade berättelse om denna enda pluton och dess öden.
Bästa jämförelsen i Sverige är väl Vilhelm Mobergs utvandrarböcker med vidhängande nytolkningar, i Jan Troells filmversion och i Kristina från Duvemåla med flera varianter.
Det är inte tillräckligt att fördjupa sig i skrifter från Emigrantinstitutet i Växjö eller i journalisten Lennart Pehrsons förträffliga volymer om amerikautvandringen. Det är Vilhelm Mobergs ”påhitt” som gjort ämnet till en så självklar del av svensk minneskultur.
Fakta och fiktion vävs ihop.
En del av min sommarläsning i år handlar om detta: att finna skönlitterära versioner, fiktioner, som förklarar vad som idag upptar de flesta av oss: det flerkulturella Sverige, konflikterna, hoppet och rädslorna därikring. Fakta säger att 17,9 procent av befolkningen är född utrikes. I stort sett var fjärde invånare har utländsk bakgrund. Detta väcker känslor och det räcker inte att läsa rapporter från myndigheterna eller samhällsvetenskapliga studier eller lyssna på debatter om livet i Rinkeby eller Gottsunda.
Nej, här behövs det påhittiga berättandet för att göra levande.
Därför blev min första sommarroman Johannes Anyurus "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar". Den var inte enkel att ta till sig. Den utspelar sig på flera tidsplan som flyter in i varandra, språkligt blandas poetisk prosa och arabisk förortsslang.
Men just därför når författaren längre in i samtidskänslorna än om han skrivit en torr journalistiskt grävande text om samma ämne: risken för en kommande svensk fasciststat där förorten Kaningården (täcknamn för Rosengård) förvandlats till läger och ghetto indelat i säkerhetszoner för olika slags ”sverigefiender”, övervakade av drönare och brutala vaktpatruller.
Det är gudskelov en bra bit kvar innan Anyurus dystopi ter sig på minsta vis sannolik. Förhoppningsvis sker det aldrig. Men hans fantasi skärper blicken för vilka giftblomster som kan spira upp ur den verklighet som redan pågår runt omkring oss. Och varför skulle Sverige vara för evigt skyddat från världens ondska?
Också om det är strålande sommar med blomsterkrans i håret.