Bergen är som musik för kroppen

Håkan Lindgren vandrar i brittiska berg och börjar plötsligt uppfatta naturen som musik. Den närmar sig långsamt och blir mörkare och allvarligare ju längre upp han kommer.

Foto: Alastair Grant

Krönika2018-06-23 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Efter ett tag, när vi har kommit en bit upp på fjället, börjar jag uppfatta bergen som musik. Musiken har närmat sig långsamt från alla håll utan att jag har varit medveten om den, och den fortsätter tills bergen framstår mer som musik än något annat. De är mer musik än syn. Bergväggarna hörs inte, men de har samma effekt på kroppen som musik. Huden och revbenen upplever den, även om trumhinnorna inte gör det.

Jag vandrar i Lake District, den stora nationalparken i nordvästra England, tillsammans med några vänner. Ju högre upp vi kommer, desto glesare och allvarligare blir musiken. Variationerna blir allt mer sparsmakade, tills det tema som hela tiden har funnits bakom dem börjar framträda i all sin enkelhet. Varje nivå vi tar oss upp till visar oss ett nytt, strängare landskap. Fjällsidorna mörknar, blir brantare, grönskan drar sig undan tills bara lavar växer på klipporna.

Första dagen har vi tänkt ta oss upp på Scafell Pike, Englands högsta berg (978 meter), en nätt liten tur på åtta timmar eller så. Lyckligtvis väljer vi genast fel stig och hamnar istället vid en vacker fjällsjö som ligger framför en stor, mörkgrå bergssida. Fyra timmar uppför och nerför i brant terräng är fullt tillräckligt för våra otränade ben. En mås gör en sväng runt sjön och flyger sedan mot berget, och först då inser jag hur stort och avlägset berget är. Måsens vita punkt formligen sugs upp och försvinner medan den närmar sig bergssidan.

Ställ dig nu bredvid mig och titta neråt. Med samma blick kan du omfatta två helt olika världar. På dalens botten ligger åkrar och byar med gamla stenhus, prydligt uppdukade som en liten picknick. Omedelbart bakom dem har du fjällen. Övergången är mycket tvärare än i Norrland. Här finns ingen långsamt glesnande skog; så fort fjällen reser sig befinner de sig ovanför trädgränsen.

Där nere rör sig en vit skåpbil längs den slingrande landsvägen, och just i det här ögonblicket framstår en hantverkares eller leverantörs vita skåpbil som det mest typiska fordon man kan möta i den brittiska trafiken. Gröna trädbollar, tätt som pärlorna på ett halsband, markerar var människorna har dragit sina gränser mellan tomter och betesmarker. Fjällen är däremot likgiltiga för människornas värld. De har formats av andra krafter: geologi, vind och regn. Här finns samma spännvidd mellan stort och smått som ligger som en drivande underström i Tolkiens ”Sagan om ringen”.

Skuggorna flyttar sig på ett oförutsägbart sätt över landskapet. En bergstopp kan ligga i mörker, medan en fläck av klippbranten nedanför skiner upp mjukt, ett leende som har försvunnit innan turisten har hunnit famla upp sin kamera. Vad som är mörkt eller ljust känns ofta som om det ligger fel för den som är van vid att allt ljus kommer uppifrån. En mörkare kulle befinner sig framför en avlägsnare och ljusare, utan att ögat förstår varför den har hamnat i skugga. Ögat tycker om den sortens förvirring. De flesta svenska ansikten är tråkigare.

På väg nerför berget är gräset kortklippt som en golfbana på grund av de betande fåren. Fåren är märkta med sprejfärg. En blå eller lila fläck på ryggen visar vem de tillhör. De går som de vill, långt från de djur som är instängda i våra fabriker för biologiskt råmaterial. När jag ser dem tänker jag att jag vill återfödas som får på ett brittiskt fjäll.

Inne på den lilla puben har de Becks och Staropramen i kranarna, precis som hemma. Skål för globaliseringen. Och skål för något bättre: nu vet jag att Storbritannien också är ett naturland.

Krönika