På juldagen såg jag och min sambo "Fanny och Alexander" på SVT.
Det är en väldigt överskattad film – melodramatisk och för lång med schablonartade karaktärer.
Värst är biskopen, en nidbild av den religiösa människan. När vi såg filmen, satt vi mest och noterade alla döda.
Han är död, och hon. Eller lever hon? Och han är död sedan länge. Men han lever väl?
Nästan alla skådespelare i filmen är döda och det är också filmen. Enstaka fina rollprestationer förekommer, till exempel Allan Edwall och Mona Malm. Men Jarl Kulle spelar över som vanligt. Storyn är förvånansvärt konventionell med kontrasten mellan det ekdahlska hemmets livsbejakelse och biskopsresidensets livsförnekelse. "Fanny och Alexander" är inte Bergmans mästerverk utan det tydligaste beviset på att hans filmkonst är död.
Orsaken är Bergmans maniska kontrollbehov. Han ville ha kontroll över allt från manus till klippning. Det påverkade framför allt hans sätt att regissera skådespelarna. Varje scen skulle bestämmas in i minsta detalj. Inget utrymme lämnades för improvisation eller slump.
Det gör att scenerna i hans filmer är ovanligt livlösa. Skådespelarna agerar stelt och säger sina repliker mekaniskt. Dessutom är deras språk onaturligt logiskt och välformulerat.
De talar i fullständiga meningar och är väldigt verbala. Så talar inte människor av kött och blod. Bara några scener i Bergmans verklista känns levande, till exempel minnesscenen mellan Bibi Andersson och Victor Sjöström i "Smultronstället" eller utomhusscenen i "Persona" med de båda kvinnorna som sitter tillsammans i solen och inget speciellt händer.
Referensen till Vietnamkriget i samma film känns däremot krystad.
Det som bidrar mest till att Bergmans filmkonst idag känns död är tematiken. Grubbleriet kring Guds tystnad och frånvaro är minst sagt pubertal. Trilogin i början av 1960-talet som behandlar detta tema är hans sämsta.
Besattheten av döden blir närmast parodisk. Woody Allen kunde skämta om sin dödsångest men Bergman var alltid gravallvarlig.
Det psykologiska rotandet i dysfunktionella relationer är amatörmässigt. Hans dragning till det ockulta med döda som går igen och övernaturliga händelser urartar till ett tröttsamt manér.
Den stora bristen i Bergmans filmer är att de styrs av intellektet. Film är ett emotionellt medium. Han intellektualiserar för mycket, även när han påstår sig utgå från drömbilder eller känslokomplex. Ett talande exempel är "Scener ur ett äktenskap" som ska handla om den drabbande passionen men som är egendomligt tömd på allt vad passion heter.
Bergman hade många dämoner men hans störste dämon var nog han själv som filmskapare. Han skulle behövt frigöra sig från sina egna besattheter och manier. Då hade han kanske kunnat göra levande filmer.
Ett försök i den riktningen var "Ormens ägg" som han spelade in efter flykten från Sverige 1976 och det påstådda skattebrottet.
Det är för ovanlighetens skull en politisk film där han vidgar sin konstnärliga blick för att ta in skeenden i samhället.
Kanske var Bergman egentligen en politisk filmare. Det skymtar fram här och där i hans produktion, kanske allra mest suggestivt i "Tystnaden" (1963) med dånet från tanks som dundrar förbi på gatan utanför hotellet.
Däremot är "Skammen", som gjordes några år senare, misslyckad på grund av sitt ytliga psykologiserande. Det är ett drag som sänker de flesta av hans filmer.
Detta Bergmanår 2018 finns det anledning att fira teatermannen och författaren. Filmmakaren kan vi glömma.