Kan till och med musiker vara omusikaliska? frågar sig musikern och författaren Peter Bryngelsson i sin nyutkommna bok "De omusikaliska" (Gidlunds förslag). Han besvarar själv frågan med ett tveklöst ja. Bryngelsson tillägger att han personligen känner flera relativt framgångsrika musiker som saknar grundläggande musikaliska kunskaper. Några av dem kan till och med sägas ligga väldigt nära själva definitionen omusikalisk.
Just kapitlen om "omusikaliska musiker" är ett av de intressantaste i boken. Bryngelsson utnämner Sid Vicious, basist i punkbandet Sex Pistols, till tidernas kanske mest legendariska ickemusikant. De andra medlemmarna i bandet tvingades markera med tejp på hans elbas så att han skulle trycka ned strängarna på rätt ställen. Men inte ens det fungerade. Sid Vicious klarade nämligen inte av att både se cool ut och spela rätt samtidigt. Lösningen blev att ljudet skruvades ned på förstärkaren så att hans missar inte skulle märkas för mycket.
Fast när Peter Bryngelson kallar Bob Dylan för en "ännu mer ryktbar ickemusiker" går han rejält vilse. Låt vara att Dylan aldrig varit någon virtuos som gitarrist, sångare – eller munspelare för den delen. Men en "ickemusiker" skriver inte melodier som "Ballad of a thin man", "Simple twist of fate" eller "Just lika a woman".
I stycket efter utnämner Bryngelsson John Lennon till den minst spelskicklige Beatlesmedlemmen. Han övade tydligen inte överdrivet mycket på sitt gitarrspel utan gick mest på känsla. Ett av få tillfällen när han visade intresse för att lära sig något nytt ska ha varit när de fyra Beatlarna åkte till Indien för att meditera. Då följde folkmusikern Donovan med och visade John sin fingerpicking-metod. John tog intryck och övade. Resultatet blev det fina gitarrspel som präglar "Dear Prudence", "Across the universe" och "Cry baby cry".
I ett annat av bokens resonemang dyker förstås vattendelaren Håkan Hellström upp. Hans mest oförsonliga kritiker skummar av vrede när han hörs i radio eller syns i tv. "Hellström kan ju varken sjunga rent eller framföra en text på normalt sätt", brukar det heta. Och visst, att höra Håkan Hellström sjunga duett med en skönsångare som Sven-Bertil Taube är en märklig upplevelse. De befinner sig oerhört långt ifrån varandra i sitt artisteri för att uttrycka sig milt.
När Peter Bryngelsson lyssnar till Håkan Hellström hör han en sångare som "närmast övertydligt redovisar hur han under sitt liv ständigt blivit bedömd och där lärare och andra musiker har försökt att sortera in och bort honom med att visa vad man inte får göra". Dessa tillkortakommanden har han lyckats vända till sin fördel och bygga en framgångsrik karriär på. Givetvis parat med starka melodier, texter som slår an och en utstrålning som få.
En annan träffande iakttagelse i boken är att de flesta antisångare är män. Kvinnliga exempel är svåra att hitta. Bryngelsson lyfter fram Patti Smith, PJ Harvey och Kajsa Grytt. Även Janis Joplin skulle mycket väl kunna placeras i det facket.
Men nog om kända musiker och deras eventuella omusikalitet (amusi). Hur ser det ut bland alla oss vanliga dödliga? Peter Bryngelsson hänvisar till forskning som säger att fyra procent av befolkningen kan kategoriseras som omusikaliska i någon mening. Total tondövhet sägs omfatta blott en procent.