Dags att ta ned skämskudden och berätta som det är: Jag är mellofrälst. Troligen är du det också.
Förra året såg mer än var tredje person på finalen av Melodifestivalen. Klart inte alla älskade tv-programmet, men det hör också till.
Det årliga jättemaskineriet Melodifestivalen får man till och med hata. Men som alltid, kärlek vinner.
Bara döda fiskar följer strömmen, så lyssna till ditt hjärta, visst har du också drabbats av mellofeber?
För mig började det inte med musiken, utan med snurren: En till synes omöjlig tvist med armarna som bröderna Herrey gjorde synkront till rimmet “Diggi-loo diggi-ley, alla tittar på mej”. Jag fick bra vibrationer, men att bekänna min kärlek till Melodifestivalen var inte lätt som mellanstadieelev i norra delarna av Uppsala på -80-talet. (Ett år var det fruktansvärt töntigt, nästa skulle alla kunna varenda låt, det var snabba turer och svårt för den som drömde om att vara populär.)
Men i dag känner jag något som jag aldrig känt: det spelar ingen roll.
Att jag blivit Melodifestivalfäst är inget jag tänker på, inget jag definierar mig som, men nog är det så om jag rannsakar mig själv.
I dag kallar SVT Melodifestivalen för “hela Sveriges fest”. Och nu kan ingenting hindra mig, som förälder finns det ingenting som kan stoppa mig.
Att delta i vardagsrumssoffornas familjeschlagerfest är en nästan lika utbredd tradition som veckans fredagsmys. En speciell sorts humor, som alltid driver med programmet självt, har framgångsrikt tvättat bort lite av skämsfaktorn. Men vem bryr sig väl om det. Det kanske inte är så pinigt, ändå?
En som länge sjungit Melodifestivalens lov är författaren Jonas Gardell. I mellovärlden är han som en egen institution i sig. Som komiker har han gästat programmet flera gånger. 2003 var han programledare tillsammans med maken Mark Lewengood (bland annat syntes de i pampig bröllopsskrud under finalen). Och Jonas Gardell inte bara älskar sin schlager, han kan den.
Enligt Aftonbladet har tävlingsproducenten Christer Björkman under flera år försökt få Jonas Gardell att delta i tävlingen. Till slut ger även en stor megastjärna med sig. Melodifestivalen har en tendens att locka till sig gamla idoler, gräva fram dem igen och på med en glittrig kostym. Det kan bli topp eller flopp. Men vem kan synas jämte Jonas Gardell?
Egentligen borde Jonas Gardell vara utanför tävlan. Han är schlagerprofessorn som i sin Schlagerskola under flera år har lärt ut hur en Melodifestivallåt ska skrivas. Han är gurun.
Under filmen “Livet är en schlager” hör jag för första gången hans låttext “Aldrig ska jag sluta älska dig”.
Textraderna är ofullständiga och alla kan känna igen sig. I filmversionens schlagerfinal blir tonartshöjningen till en känslostorm. Alla räknas, vem du än är. Tårar i ögonvrån. “Ge aldrig upp, älskar dig så.”
I Melodifestivalen ska alla få plats. Okända och kända artister delar samma scen.
Det är en svår balansgång. De stora stjärnorna lockar tittare och skapar nyfikenhet kring programmet, men de kan också skymma dem som är mer orutinerade. Som artist kan man jämföra Jonas Gardells kändisskap med Edward Bloms, Robert Gustafssons och Kikki Danielssons.
Men i schlagersammanhang är Jonas Gardell något mer. Själv tycker Jonas Gardell att hans framträdande i år med låten “Det finns en väg” borde vara chanslöst, enligt SVT:s expertblogg. Men blixtar och dunder, magiska under! I år ska han delta i tävlingen!
Jag tycker det är lite orättvist, men som schlagerbiten ser jag verkligen fram emot att höra Jonas Gardell.