Konditori Fågelsången är en av få ställen som har uteserveringen öppet året om.
Rester av vinterns sandningsgrus yr i det bleka solljuset över Sysslomansgatan, rakt ned i kafégästernas "fräscha bowls" (här hoppas jag att ni hör min raljanta betoning på både "fräscha" och "bowls", vad är det för fel på ordet ”sallad”?). I Uppsala är vinden inte västlig, östlig, nordlig eller sydlig, den lurpassar ständigt från alla håll, och även soliga vårdagar innehåller den spår av is.
Ändå sitter de där, invirade i halsdukar på hårda pinnstolar, och instagrammar sina "bowls".
På andra sidan fönstret, i den sorts värme som på denna breddgrad – under minst nio tiondelar av året – bara kan åstadkommas medelst elektricitet, sitter en bottenfrusen krönikör och försöker tina upp efter vintern. Soffan är vadderad och lämnar inga skavsår på vare sig röv eller rygg. Den otympliga jackan har jag lagt av mig, biltrafiken dämpas av husväggar och jag kan dricka kaffe utan att hårstrån blåser in i munnen.
Ändå sitter jag nästan ensam här inne medan uteserveringen är full.
Mars månad har enligt tradition utlöst en masspsykos, som kommer att vara till nästa vinters första snöfall. De drabbade kallar det att njuta av livet. Jag kallar det Martin Luthers sista suck.
I Facebookflödet passerar ett inlägg där förmodat Trumptillvända amerikaner spekulerar om européers obegripliga fäbless för uteserveringar. En är tvärsäker: det handlar förstås om ”woke communism”. Ha! Frågeställningen är befogad men slutsatsen befängd.
Attityden mot oss som vill få vila en stund i värmen när vi pungat ut 100 spänn för en ynka öl är inte det minsta ”woke”. Jag kan bara se den som ett lutherskt arv – njutning och nöje måste föregås av sveda och värk och frälsning kan inte köpas för pengar. Vägrar du huttra på uteservering förtjänar du ingen öl förrän tidigast i oktober.
Det som just nu utspelar sig framför mina ögon är den första fasen, som vi kan kalla marspsykosen, och är i sig ganska harmlös. Solen har börjat värma, till och med på Upplandsslätten går det att hitta platser som erbjuder lä. Många nordbor framställer årets första öl på uteservering som en närmast religiös upplevelse och till skillnad från på Luthers tid får man i dagens Sverige tillbe vem eller vad man vill.
Arkivbild. Förra året intervjuade UNT tre aw-sugna herrar på en uteservering i slutet av mars.
Problemet är att gränserna för vad vi förväntas genomlida för öl eller fika med vänner ska förflyttas, steg för steg, sakta men säkert. Från maj till september ses det som ett helgerån att umgås inomhus. Midsommar har vissa år haft samma temperatur som julafton men nåde den som frångår dogmen. Fryser du är du en sillmjölke och sörjer du att du måste dölja din nya sommarstass under en noppig fleecejacka från 2001 är du fåfäng. Ingenting som anstår en dygdig och härdad nordbo.
Okej, jag fattar att många faktiskt trivs i snålblåst, eller åtminstone har bättre blodtillförsel i fingrarna än jag. Som hundägare får jag min dagliga dos utomhusluft oavsett väder (och sannolikt är den i Hågadalen renare än på Sysslomansgatan). Inte heller är jag någon expert på teologi, jag är inte ens konfirmerad. Martin Luther kanske inte skulle ha någon åsikt om vare sig uteserveringar eller "fräscha bowls".
Och det jag kallar det lutherska arvet lever givetvis även i mig själv. Den där dagen i juli när termometern visar över 30 grader, då är det jag som kommer att fnysa åt alla som stånkar och söker svalkan inomhus.