Stället heter egentligen Nyckelön men Key Island låter mer mysigt, internationellt.
Det divideras hit och dit, först när någon tar sats och säger ”Ja, men jag vill vara där andra veckan i juli” kommer det pilsnabbt från någon annan: ”Det vill jag också, det är faktiskt enda veckan jag har möjlighet att åka dit.”
Sedan. Är. Det. I gång.
Alla börjar skvallra med sina egna sambor och vuxna barn men absolut inte över familjegränserna. ”Tänk att det alltid måste vara så vartenda år, hen ska absolut ha samma vecka, jag orkar inte!” ”Jag tänker inte stå och laga mat till hela släkten, de får ta med sig eget.” ”Ingen har väl sagt att du måste laga maten … eller?”
Ja, ni fattar.
Stugan är mina svärföräldrars och alla har under alla år (jag har varit med drygt 30) varit van vid att svärmor fixat biffen. Som i ett trollslag finns det fika, lunch och kvällsmat på bordet. ”Oj så mycket gott, ja men då tar jag en bit när det ändå är framdukat”, därefter försvinner vederbörande mätt och nöjd ner till stranden, det är bäst att passa på man vet ju aldrig när regnet drar in.
Det ska plockas undan, mat plastas in, göras plats i kylen, bäras ut till jordkällaren och disken, vem tar disken? Svärmor såklart, för hon tycker det är såå lugnt och stillsamt att stå och torka glasen …
Sedan ska baljorna tömmas. Diskbaljorna som står i vasken – en för själva disken, en för sköljning. Inget vatten får gå ner i avloppstanken eftersom det blir alldeles för dyrt att tömma den. Det kostar hela 750 kronor varje gång, enligt svärfar, och den behöver tömmas minst vartannat år – oftare om vi låter disk- och duschvatten rinna ner eller ve och fasa om vi använder toan för att kissa i stället för att göra det ute i buskarna.
Diskbaljorna ska alltså bäras ut och tömmas rakt ner i rabatten, plastlådan i duschen som vi kliver ner i inför tvagning och plastbaljan i toahandfatet likaså. Varje gång. Toafönstret håller på att murkna eftersom det alltid spills vatten på träramen när vi häller ut det.
Vi behöver skaffa kommunalt avlopp. Frågan tas upp minst en gång varje sommar.
”Det är inte gratis!” slår svärfar fast och alla kring bordet tystnar och får bortlängtan i ögonen.
Tillbaka till googlekalendern. Det låter som en bra idé, svarar jag minstingen.
”Men jag ska ändå inte vara här i sommar”, säger svägerskan.
”Vi kan tänka oss andra veckan i juli”, säger jag.
”Det är enda veckan jag har möjlighet, ifall jag skulle ändra mig", säger svägerskan.