Det mesta är sig likt

I dag avslutas den 30 års-jubilerande Bokmässan i Göteborg. Det mesta har varit sig likt, men Tim Andersson saknar en bred diskussion om elefanten i mässhallen.

bylinebilder UNT-red :  Tim Andersson

bylinebilder UNT-red : Tim Andersson

Foto: Staffan Claesson

Krönika2014-09-28 09:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Bland det första jag möts av på torsdagen är en känd förläggare som i strumplästen och med en otänd cigg i munnen (när jag går förbi en kvart senare hänger den fortfarande där) redan skryter om hur bakfull han är.

– Tjena! Hur är läget? säger han till någon.

– Jo tack, bra, jag ha…

– Aha, nä, jag kan inte säga detsamma. Började jävligt tidigt i går…

I nästa ögonblick måste jag byta kurs så att inte en av nätbokhandlarnas säkert lika bakfulla, kramglada kattmaskot ska få för sig att göra ett närmande.

Det är uppenbart att Bokmässan i första hand är förlagens och företagens evenemang. Här kränger man böcker som i pappersmassa säkert motsvarar Västerbottens halva granskog.

Men det är också författarnas högtid. För Leif GW Persson och Björn Ranelid är det väl business as usual. Men här finns även smala lyriker, vars läsare annars är lika många som deras recensenter. Plötsligt har de rätt stora skaror kring sig i montrarna. De utgör ett slags kulturell motsvarighet till skidskyttarna i OS: några dagar i rampljuset, sedan hem till skuggan och hårdjobbet igen.

Och läsarna, eller besökarna, då? Jo, då. Det finns ju hur mycket som helst för den som orkar. En hel del är välbekant. Men internationella storheter som Desmond Tutu, Siri Hustvedt och David Grossman sticker ut. Det gäller också årets tema, Brasilien. Få här verkar ha hört talas om de besökande brasilianska författarna och ännu färre har läst dem. Ändå är intresset stort.

Ja, här firas glatt kulturen och litteraturen. Eller i alla fall böckerna. Men om man söker sig bort från de bästsäljande författarleendena, en Lena Andersson som återigen pratar om sin Ester eller en Jan Guillou som åter igen pratar om Tyskland, så pågår på sina håll ett mindre uppsluppet sidospår: Vad händer egentligen med utrymmet för det kulturella samtalet i vår tid?

Från Lunds universitet och Mittuniversitetet har två forskare anlänt för att ännu en gång varna för nedprioriteringen av humanioran. Ordet ”kris” vill de inte använda. Humanisterna behövs, man måste bara få näringslivet att fatta det. Det ska den nya tankesmedjan Humtank försöka ordna. Ni vet – ”mjuka värden”, ”kultur och hälsa”, och sådant där.

I SvD:s monter pratar Lisa Irenius, nu kulturchef för SvD, om de hotade kultursidorna i det nya medielandskapet. Inte heller hon vill tala kris. Kulturjournalistiken i allmänhet och kritiken i synnerhet har oändliga möjligheter, menar hon. Det gäller bara att ta till vara på dem. Frågan är hur.

I Aftonbladet kulturs illröda plast­soffa är det dock ingen som ens försöker se något ljus i kulturskymningen. Där sitter GP:s kulturchef Gabriel Byström, som gått i hård konfrontation med sin tidnings ägare Stampen. Medie­direktörernas hejdlösa expansionsdrift och krav på höga utdelningar utarmar det demokratiska samtalet, menar han.

Bredvid sig har han före detta kulturchefen på HD, Gunnar Bergdahl, som fick sparken när hans redaktion slogs ihop med Sydsvenskans. Han vill se ett vidgat public service-begrepp och föreslår, till Åsa Linderborgs fasa, att staten tar över Dagens Nyheter.

Om det är någonting jag saknar så är det väl en bred diskussion om bokbranschen. Elefanten i mässhallen, nätbutiken Amazon, är det märkligt tyst om. Om några år kanske böckerna här på mässan är ännu billigare. Men förläggarna lär inte fira. Inte heller de där smala lyrikerna. Och framför allt: Vart ska den där eventuellt bakfulla kattmaskoten ta vägen?