En ständig strävan efter optimering har alltid varit ett av det mänskliga kynnets främsta kännetecken. Ibland sammanfattat i ordstävet att gräset alltid är grönare på andra sidan. Påståendet om motsatsen, att det minsann inte alltid är grönare när man väl beträtt den förment gröna sidan, har alltid varit ett sätt att förnumstigt göra reklam för en tillvaro där man bör nöja sig med vad man har. En ganska vanlig uppfattning här uppe i de nordliga länderna. För en del är det emellertid inte så viktigt huruvida saker och ting verkligen blir bättre, bara man strävar så är det en kvalitet i sig.
I dag är vi emellertid hejdlöst optimerade. Många lever sina liv utan tillstymmelse till döda punkter. Och när man tror att nu finns det omöjligen fler tomrum att fylla, ja då kommer Facebook med nyheten att de ska bygga in minispel i det allomslukande sociala mediets så kallade news feed (det algoritmstyrda fönster/filter mot verkligheten som de flesta ägnar mer tid åt än de vill erkänna). Det finns till och med planer på att man ska kunna spela minispel, typ "Space invaders", inuti meddelandetjänsten Messenger.
Förströelse till förstörelse.
Att ständigt översköljas av mer eller mindre nödvändig distraktion är något som återkommer i den evigt Nobelprisaktuelle amerikanske författaren Don DeLillos romaner. I den senaste, "Noll K", så skruvar han åt sin civilisationskritik ännu ett varv och penetrerar det sista lagret, ändstationen – döden. Apokalypsen närmar sig. Eller ja, det är oklart, men förr eller senare rämnar allt. Låt det vara en naturkatastrof eller ett krig, det spelar ingen roll. Eller som en karaktär i "Noll K" som talar om nutidens faror och varningar, att något tornar upp sig "oavsett hur trygg du känner dig i din bärbara teknologi".
Så i stället för att maximera livet fram till döden, vilket för den moderna framgångsmänniskan är av yttersta vikt, ser samhällets elitskikt till att utveckla metoder för att kunna gå i kryo-dvala för att sedan återuppväckas till den sköna nya världen, post-apokalypsen. Givetvis passar nanobotar och andra medicintekniska uppfinningar på att fixa med kropparna under deras nedkylningskarantän. Inte ens när vi är "döda" ses några hinder, i stället som möjligheter, för oss att förbereda oss, utveckla vår existens. Optimera.
Jag läser boken stundom som en briljant raljant och oerhört skalbar analys, som om livet vore en affärsidé. Och när någon brister ut att "här vänder vi på texten, vi läser nyheterna baklänges. Från död till liv" så är det åtminstone för mig en passning till dagens mediesituation. Kanske måste traditionella medier dö för att kunna leva igen. Och när nu nya medier som news feeden mest korkas igen av okritisk delning av det ena och det andra, ibland rena fejknyheter som underblåser alltsköns strömningar, så är det kanske bra att man snart kan spela lite Space invaders ändå. Om det hade kunnat stoppa Donald Trumps framfart är dock oklart.
Men allting som har en början har ju ett slut, vilket brukar kunna vara en tröst. Samtidigt är det det som är allra mest svindlande när man förlänger visionärernas resonemang i "Noll K" och vad som skulle hända om denna grundsats sätts ur spel.
Vad gäller Don DeLillo så är det kanske till slut läge att frysa ned sig. Han har trots allt uppnått en tämligen aktningsvärd ålder, nyligen fyllde han 80. Så kanske han får Nobelpriset någon gång i framtiden. När gräset är lite grönare.