Härom veckan spelade instrumentalgruppen Råå på Uppsala konstmuseum. Ett hundratal åskådare visade sina biljetter och fick varsitt programblad där konsertens alla låtar fanns listade och beskrivna. Jo, faktiskt! Det hör sannerligen inte till vanligheterna vid annat än konserter med klassisk musik.
Efter en timme och en kvart ungefär berättade Råås musikaliska motor Magnus Sveningsson att konsertens slut nalkades.
– Men det blir inga såna där extranummer, vi håller oss strikt till låtlistan, kungjorde Sveningsson och fastslog att extranummer mest är en löjlig låtsaslek.
Han hade onekligen en poäng. För visst är det så att vi i publiken mest låtsas att vi på allvar tror att busvisslingar, fotstamp och applåder har en avgörande inverkan på artistens vilja att riva av ett par låtar till. Artisten å sin sida förväntas spela glatt överraskad över att publiken vill höra mera och gärna få det att verka som om extralåtarna är fullständigt orepeterade och oplanerade.
Att i likhet med Råå bryta mot dessa oskrivna regler och skippa "charaden" kan utan tvekan kännas uppfriskande efter en generös "all inclusive-konsert".
Veckan dessförinnan uppträdde Isabella Lundgren på Katalins jazzbar. Hon retades lite med oss i publiken och sade i slutet av andra set att "nu närmar sig konserten sitt slut"...
– Men det måste inte vara så. Det finns förstås en chans att vi fortsätter en stund till, hur länge avgör ni, tillade hon med glimten i ögat.
Efter sista ordinarie nummer stannade sångerskan och musikerna kvar på scenen och körde ytterligare ett par låtar innan det definitivt var slut och lamporna i lokalen tändes. Det är förstås också ett sätt att komma undan det gängse protokollet för hur en konsert "ska" avslutas. Man måste alltså inte gå in en vända i logen före "extranumren".
Lite tidigare samma kväll spelade stjärnviolinisten Tobias Feldmann tillsammans med Uppsala kammarorkester på UKK. Efter soloinsatsen i Beethovens violinkonsert applåderade publiken entusiastiskt in tysken ett par gånger innan han fann det för gott att bjuda på ett uppenbarligen väl inrepeterat extranummer.
Det blev nämligen, som så ofta i klassiska sammanhang, ett musikstycke där solisten i första hand visar sin virtuositet. Feldmann gjorde Schuberts "Erlkönig" arrangerad för violin på ett sätt som bara en mycket skicklig musiker klarar av.