Biografer besöker jag numera sÀllan. Till viss del beroende pÄ bekvÀmlighet och ett avtagande intresse för ny film, det ska erkÀnnas. Men i botten finns ocksÄ en bristande förmÄga att stÄ ut med alla mer eller mindre högljudda kommentarer och ibland hÀpnadsvÀckande utdragna konversationer i bÀnkraderna. DÄ Àr det ofta mer tilltalande att sjunka ned i tv-soffan hemma.
Senaste biobesöket var hÀromÄret dÄ prisbelönta "Three billboards outside Ebbing, Missouri" med Frances McDormand och Woody Harrelson skulle ses. Det gick sÄ dÀr. Filmen var bra, men paret i bÀnkraden bakom var en pina. Allt som hÀnde pÄ duken skulle kommenteras och ibland ocksÄ diskuteras. Att vÀnda sig om och demonstrativt hyscha med pekfingret över munnen visade sig vara en effektiv metod. I fem minuter ungefÀr. Sedan var tjattrandet i gÄng igen.
Ett ampert mejl till biografen dagen efter ledde fram till varsin fribiljett i kompensation till mig och mitt sÀllskap. Det Àr vÀl ungefÀr vad som ÄterstÄr att göra om man helst vill undvika att skapa riktigt dÄlig stÀmning i en mörk och fullsatt biosalong. Att trÀnga sig ut och hÀmta förstÀrkning i form av uniformerade biografvaktmÀstare ligger en bit bortanför min komfortzon.
PÄ teatern gÄr det bÀttre. DÀr hÄller folk oftast klaffen i bÀnkraderna. Det kan ha att göra med att det inte Àr Àr en vit duk som beskÄdas. I stÀllet Àr det livs levande skÄdespelare som spelar upp en pjÀs framför en pÄ scenen. Att sitta och diskutera semesterplaner eller bilköp i den miljön Àr nog frÀmmande Àven för de mest taltrÀngda babbelbyxorna.
Den teorin hĂ„ller dock inte om vi övergĂ„r till konserter. DĂ€r kan det kommenteras och konverseras utan minsta respekt för livs levande musiker eller övrig publik för den delen. Hur man kan betala entrĂ© och sedan Ă€gna sig Ă„t att snacka i stĂ€llet för att lyssna pĂ„ musiken Ă€r en gĂ„ta. Att sjunga med, applĂ„dera, busvissla Ă€r förstĂ„s helt i sin ordning â det höjer stĂ€mningen och bidrar till upplevelsen. Men att högljutt diskutera planerna för resten av kvĂ€llen samtidigt som en jazztrio spelar lĂ„gmĂ€lt pĂ„ en liten scen Ă€r ett hĂ„n mot artister och övrig publik. Eller som statsminister Löfven skulle ha uttryckt saken: Det hĂ€r Ă€r inte okej!
För övrigt anser jag att överdrivet filmande och fotograferande med mobiler i en nedslÀckt konsertlokal ocksÄ Àr ett oskick som stör dem som sitter i raderna bakom.