När människor får det sämre reagerar de inte alltid med förnuftiga krav. Tvärtom, människor under press börjar önska sig en gammaldags, auktoritär maktutövning, även om det inte kommer att förbättra deras eget liv ett dugg. De börjar önska sig att dödsstraffet ska återinföras.
Hälften av de väljare som stöder Brexit-partiet Ukip anser att tortyr bör tillåtas, skriver den brittiske sociologen William Davies. Det är dubbelt så många jämfört med landet som helhet. Hans bok ”Nervous states” (2018) vill ge en förklaring till varför den samtida politiska debatten har blivit så emotionell – och det finns några sidor i hans bok som borde göra den brännhet för alla som vill förstå de växande populistiska missnöjesrörelserna.
I de områden i Europa och USA där människor stöder politiker som Donald Trump och Marine Le Pen har människor betydligt sämre hälsa än genomsnittet, skriver Davies. Det gäller i synnerhet människor som bor i områden med stagnerande ekonomi och usla framtidsutsikter. Deras medellivslängd har i vissa fall börjat sjunka, något som inte hänt sedan Storbritannien började föra pålitlig statistik på 1830-talet.
Samma sak gäller USA: den förväntade medellivslängden sjunker. Den utbredda desperationen och pessimismen framgår av att överdoser numera är den vanligaste dödsorsaken för amerikaner upp till 50 års ålder. Drogmissbruket är koncentrerat till de platser där de ekonomiska förlorarna bor.
Om Davies enda poäng hade varit att populisternas väljare mår dåligt hade hans bok inte varit så spännande. Men han tar sitt resonemang ett steg längre. Det finns något som är värre än smärta, skriver han, och det är känslan av total kontrollförlust.
Posttraumatiskt stressymptom, PTSD, upptäcktes först hos soldater som hade varit i krig. Alla traumatiska erfarenheter leder inte till PTSD; det avgörande är upplevelsen att man inte kan göra någonting för att påverka sin situation. Studier av bilolyckor har visat att människor som suttit fastklämda efter krocken utvecklar PTSD mycket oftare än människor som har kunnat ta sig ut ur bilvraket på egen hand.
Den vardag som en stor del av befolkningen numera lever i, menar Davies, är så stressande att den kan jämföras med konstant PTSD. Stressen är direkt avläsbar i hälsostatistiken. Vad den beror på är ingen gåta: osäkra anställningar, dåliga framtidsutsikter, maktlöshet inför utvecklingen. Människor anar att de har blivit överflödiga och de mår som de behandlas. I det läget söker de sig till populistiska partier och auktoritära maktfantasier.
I USA har den rikaste tusendels procentens inkomster ökat nära sju gånger, medan halva befolkningen inte har upplevt några förbättringar på 40 år, skriver Davies. Samhället klyvs i en välmående del, som inte kan förstå vad det utbredda missnöjet beror på – kanske är det Facebooks fel? – och resten.
”För att förstå den växande nationalismen måste vi fråga var smärtan kommer från, och varför etablerade politiska och massmediala institutioner inte har varit bättre på att ge röst åt den”, skriver Davies. ”En del av svaret ligger i de kopplingar som finns mellan försämrad hälsa, ökande dödstal och auktoritära sympatier.”
Han fortsätter: ”att erkänna dessa förhållanden innebär inte att vi behöver sympatisera med nationalister eller rasister, än mindre stödja dem. Men det avmystifierar de politiska rörelser som för närvarande framstår som ’irrationella’.”
I denna reservoar av outtalad och oförlöst smärta fiskar populisterna. Alla som vill besegra dem måste börja där.