SkĂ€rmtid torde numera vara en av de enskilt största kĂ€llorna till konflikt i barnfamiljer. Klassiker som âDu kan vĂ€l plocka upp dina klĂ€der frĂ„n golvetâ eller: âMen snĂ€lla ta med soporna dĂ„, nĂ€r du gĂ„râ, eller ens: âSluta slĂ„ din lillebror!âstĂ„r sig slĂ€tt mot 2000-talets avgjorda segrare som upphov till grĂ€l, tjat och gnat.
Kanske finns skillnader mellan grupper i samhĂ€llet, men en sak ÂgĂ€ller helt sĂ€kert för de barnfamiljer som Ă€r förankrade i den medelÂklassiga genomsnitts-myllan: Det kommer att brĂ„kas om skĂ€rm. Mycket. Och ofta.
Och det kanske inte Àr sÄ konstigt.
Vi, den första förÀldragenerationen med barn som vÀxer upp med smarta telefoner och digitala enheter i sina liv, Àr i princip som en jÀttestor flock försökskaniner utan koll.
Ă ena sidan sĂ€ger förnuftet att Âlivet framför en skĂ€rm inte fĂ„r ta över andra aktiviteter, som rörelse eller fysiska möten med andra mĂ€nniskor. DĂ€rför bör skĂ€rmtiden begrĂ€nsas. Max en timme om dagen! heter det till exempel hemma hos oss. (Eh, lĂ„t oss sĂ€ga att det Ă€r ett mĂ„l.)
Samtidigt finns det mĂ€ngder av Âsysslor framför skĂ€rmen som inte Ă€r hjĂ€rndöda, utan handlar om utvecklande social interaktion, eller kreativitet.
Min Ă€ldsta gick efter viss övertalning frĂ„n min sida en programmeringskurs i somras. Sex timmar Âundervisning framför dator och Âsedan hem och entusiastiskt Âprova allt han hade lĂ€rt sig under Âdagen. Ăven kvĂ€llen förlöpte framför datorn... Ska all skĂ€rmtid begrĂ€nsas pĂ„ samma sĂ€tt?
Hur ska vi nybörjare fostra vÄra smÄ telningar, som flera timmar om dagen befinner sig i vÀrldar fÄ av oss vet sÀrskilt mycket om?
Nu kommer en bok som inte alls fĂ„r en att kĂ€nna sig lugnare, Ă€ven om den Ă€r bĂ„de upplysande och Ârekommenderad lĂ€sning för alla som Ă€r berörda av frĂ„gan.
âMitt barn pĂ„ nĂ€tetâ Ă€r en grundÂlĂ€ggande handbok, som gör att man fattar hur lite man fattar av vad barnen gör eller kan uppleva pĂ„ nĂ€tet.
Författaren Maria Dufva Ă€r kriminoÂlog och expert pĂ„ nĂ€tbrott. Och vi kan egentligen börja dĂ€r. För trots att sĂ„dana uppmĂ€rksammats mycket pĂ„ senare Ă„r, Ă€r det lĂ€tt att leva i villfarelsen att ens egna barn Ă€r för medvetna om riskerna för att rĂ„ka ut för nĂ„got.
Men att varna för gamla vanliga sÄ kallade fula gubbar Àr en sak.
Att faktiskt lĂ€ra barnen hur de ska kĂ€nna igen en ful gubbe pĂ„ nĂ€tet Ă€r nĂ„got mer komplext. Det krĂ€ver att man sjĂ€lv förstĂ„r sig pĂ„ de nĂ€tmiljöer som barnen rör sig i, Âeftersom de som trĂ„lar efter barn att utnyttja ofta Ă€r extremt manipulativa.
Och det Ă€r hĂ€r nĂ„gonstans som ÂMaria Dufvas bok har avsedd verkan. För medan jag sjĂ€lvhittills mest varit fokuserad pĂ„ att stoppa barnens skĂ€rmtide, som om den i sig vore det största problemet, stĂ„r det efter lĂ€sningen klart att jag kanske ska fokusera om.
Att förstÄ och fÄ inblick i var de unga tillbringar all denna skÀrmtid Àr viktigare Àn att till varje pris slÀcka ner.
Ett stort arbete ligger alltsÄ framför mig: Àndlösa timmar av datorspel och youtubers som testar sura godisar eller utövar sin pranks-humor, dÀr man utsÀtter folk för spratt. Samt allt annat som elvaÄringen deltar i, som jag Ànnu inte har nÄgon aning om vad det Àr.
Det handlar ju ocksĂ„ om vad de kan rĂ„ka exponeras för, utan att veta i förvĂ€g vad det Ă€r. En googling pĂ„ ett nyckelord kan leda till vilka groteska vĂ„ldsbilder eller grova porrÂscener som helst.
Maria Dufvas poÀng Àr att förÀldrar kommer vÀldigt mycket lÀngre om de lÄter bli att fördöma och i stÀllet Àr nyfikna pÄ barnens nÀtvÀrld, för att sedan kunna guida hur man beter sig dÀr.
SÄ sjÀlvklart men ÀndÄ sÄ, faktiskt, ovanligt. Men nu ska det bli andra bullar.
Vi ses en annan vecka, nu ska jag gÄ och nita lite bovar i datorspelsvÀrlden.