En plakett på funkishuset berättar kort om Cora Sandels liv och gärning.
Jag läste en text av Per Wästberg och förstod att jag hade missat något. Den handlade om den franska författaren Didier Blondes nya bok ”Oslo, de mémoire”, där Cora Sandel uppmärksammas. Hon bodde nämligen i Uppsala och betydligt längre än både August Strindberg och Karin Boye som var bosatta i samma kvarter.
Det var på S:t Olofsgatan 4:as första våning som hon levde, år 1947–1969. Det sitter en plakett på det gröna funkishuset.
Anledningen till att hon flyttade till Uppsala var att hennes goda vän rättspsykiatern Eva Lagerwall fick arbete här. Hon hade varit ett stort stöd under Cora Sandels såriga vårdnadstvist kring sonen Erik. Ett barn hon hade med sin före detta man, skulptören Anders Jönsson som hon träffat och gift sig med i Paris, hennes och min älskade stad.
Cora Sandel var en pseudonym, egentligen hette hon Sara Fabricius. Hon var en stark kvinna som uppmärksammade kvinnors frihet och kamp, skrev mycket om abort och utmärkte sig i debatter om kvinnofrågor, men också i andra diskussioner som protester mot Sovjetunionen.
Hon skrev både noveller och romaner. ”Kranes konditori”, som även blev teater och film, var en ny start efter svåra år. Flera av hennes noveller, hon gav ut fyra samlingar, dramatiserades också och hon räknas till en av de främsta novellisterna i Norge. Men mest känd är hon för sin romantrilogi om Alberte (1926–1939) som handlar om att som kvinna gå sin egen väg och följa sina konstnärliga drömmar. Hon var även känd internationellt.
Men tänk att så få vet om att hon bodde i Uppsala! När jag ska låna en biografi över henne på Carolina vet bibliotekarien överhuvudtaget inte vem hon var. Alla dessa bortglömda kvinnliga författare, journalister och konstnärer som aldrig uppmärksammas!
Här på Sysslomansgatan 4 i Uppsala levde Sara Fabricius, mer känd som Cora Sandel, år 1947–1969.
Till skillnad mot författaren och konstnären Greta Knutson, som jag har skrivit en biografi över, fick Cora Sandel ändå strålkastarna på sig under sin levnadstid. Däremot så var hennes högsta önskan att få arbeta som konstnär. Hon gick på flera konstskolor men kom aldrig ända fram och när hon följde med sin man till Sverige bröts den tråden. Det var då hon började skriva. Hon gjorde en riktig sväng och tänk så lyckat det blev.
Hon tyckte mycket om att promenera i Uppsala, till Botan, kyrkogården, domkyrkan, i parker, och sitta på caféer, som studentcaféet Glunten.
Hon var mycket tillbakadragen. Hon hade inte ens sitt namn på dörren, utan satte dit ett visitkort så brevbäraren kunde lämna hennes post.
Jag kan se henne framför mig i den vida svarta hatten när hon sitter med sin kopp kaffe och säkert en bakelse på något av stans caféer och tänker tillbaka på tiden i Paris, drömmen som gick i kras och staden som hon aldrig ville lämna.
Jag kan också låtsas att jag är i Paris när jag beställer en croissant och kaffe. Finns förresten Paris i Uppsala? Kunde hon se någon likhet mellan Fyrisån och Seine, bouquinister sålde faktiskt böcker i Uppsala under en tid, och hittade hon ett café som hade den parisiska känslan? Det får vi aldrig veta.
År 1974 gick Cora Sandel bort, 93 år gammal. Hon ligger begravd på Berthåga kyrkogård.