För några månader sedan var mitt största problem att inlämningsdatumet för den här krönikan skulle infalla strax efter min semester. Min man och jag hade på grund av jobb och familjekriser inte haft någon gemensam ledighet på länge och nu skulle vi ägna en hel vecka åt att åka runt på den irländska landsbygden, njuta av våren och dricka öl på gemytliga små pubar. För att maxa känslan av att livet leker skulle jag skriva en text strax innan avresan. Den skulle ligga i min dator, klar att skickas vid hemkomsten. Men medan vi gjorde upp våra planer satte sig livet på tvären.
Jag visste att mamma var sjuk och jag visste hur allvarligt det var men hon fick regelbundna behandlingar och det skulle gå bra. Jag levde inte i förnekelse men hoppet var större än tanken på motsatsen. När vi hälsade på henne i påskas var hon nästan som vanligt. Trots cancern och behandlingarna kunde vi gå ut på promenader, åka på utflykter, laga mat, äta, skratta och umgås som vi alltid gjort. Oron hade legat och pyrt sedan hon fick sin diagnos men ännu fanns det hopp. En massa hopp.
Men två dagar efter att vi åkte hem fick mamma plötsligt feber. Mamma blev svag och åkte in och ut ur sjukhuset, läkarna gissade i stället för att undersöka, de tabbade sig, om och om igen, och när de äntligen började leta och lyckades lokalisera infektionen sa de: ”Vi kan inte göra något för dig. Den palliativa avdelningen har bra omvårdnad.” Kan du tänka dig den grymheten? Inte jag heller.
Det har gått ett och ett halvt år sedan mamma fick sin diagnos. Hon hade inte ens hunnit resa sig från britsen när läkaren sa det är cancer. Bara så där. Cancer är grymt i sig men att få beskedet levererat på det sättet, som i en bisats, när man bokstavligen ligger ner adderar ytterligare ett lager. Förseelserna som hon har blivit utsatt för under den här tiden har orsakat så mycket onödigt lidande att det skulle gå att skriva en bok om det. Och det kanske någon av oss gör, en dag. Men nu är nu. Eller som min mamma säger, det som har varit har varit, låt oss blicka framåt.
Hur blickar man framåt när man befarar att det inte finns så mycket framtid kvar? Hur hanterar man sorgen över alla planer som har fått gå i stå? "Jag vet att livet slutar med döden”, sa mamma häromdagen ”men det är för tidigt.” Det är för tidigt. Fråga mig inte hur gammal hon är, jag hatar när folk gör det, som om åldern ger en fingervisning om hur synd man ska tycka om den som är sjuk, det är för tidigt, för tidigt, alldeles för tidigt. Min mamma hade planer. Hon har blivit avbruten mitt i allt det som skulle bli.
”Förlora inte hoppet”, säger min syster ”det finns fortfarande hopp.” Hon har rätt. Det finns hopp. Tack vare en engagerad sjuksköterska har mamma fått ett annat antibiotikum mot infektionen. Hon mår bättre och kanske går det ännu att behandla cancern. Vi håller fast vid hoppet. Vi vägrar låta hoppet slinka oss ur händerna, det går inte, så länge det finns liv finns det hopp, så är det, klyschan är inte utsliten för ingenting. Mirakel kan ske.
Jag skriver det här på biblioteket i Kungsbacka medan mamma ligger på sjukhuset. Mina syskon och jag besöker henne varje dag. Idag regnar det och hon säger att vi inte behöver komma. ”Klart vi kommer, vädret är inget problem”, svarar vi. Inför tanken på döden är kärlekens konturer tydliga. Det är outsägligt vackert. Och det enda jag vill är att det ska komma en dag då konturerna suddas ut och vi återigen kan ta varandra för givna.