”Westworld” är tv-serievärldens nya storspelare. Premiären i måndags fick tittarna att flockas framför den gamla lägerelden, tv:n. Siffrorna var de bästa sedan första avsnittet av monumentalt (rättvist) haussade TrueDetective sändes 2014.
På papperet verkar det hela lite ljummet; ännu en Michael ”Jurassic Park” Crichton-story; ännu ett uppkok på gammal förlaga. Westworld är Crichtons filmdebut från 1973 – som han även försökte göra till tv-serie 1980, men bara tre avsnitt sändes innan den skrotades – och vars premiss har nötts genom åren och fått populärkulturella rynkor. Men det är just det som är charmen med dystopier som visar på faran med att tänja för mycket på tekniska och naturvetenskapliga landvinningar, de kan alltid dammas av och uppdateras.
I korthet handlar serien om en gigantisk nöjespark av vilda västern-snitt som är befolkad av hundraprocentigt verklighetstrogna androider som interagerar med parkens pengastinna besökare och varandra i ett nystan av olika händelseförlopp. Från ett kontrollcenter övervakar programmerare och andra nyckelpersoner bakom kulisserna livet på arenan, hur robotarna fungerar och genomför uppdateringar eller tar någon ur bruk om det uppstår anomalier eller rena haverier. Längst ner i källaren sitter grundaren Anthony Hopkins och tar ett glas och pratar gamla minnen med pensionerade robotar. Man anar att Gud börjar bli gammal. Därtill börjar flera värdar, som androiderna kallas, att uppvisa avvikande, oförklarliga beteenden.
Rent estetiskt är Westworld en fest, med klyschigt western-tugg och dito scenografi, medan små detaljer, såsom att det självspelande pianot i saloonen plötsligt spelar Soundgardens ”Black holesun” i en scen, ger ett tjusigt mervärde för den uppmärksamme samtidigt som serien fungerar fint på ett rent underhållningsplan med allt från gammal ohederlig skottlossning till besökare som snuskar sig i låtsasmiljön på ett sätt som för tankarna till hur folk beter sig i verklighetens Las Vegas. Det som händer i Westworld stannar i Westworld.
Serien siktar emellertid mer mot pannbenet än skrevet. Fruktan över människans skrupelfria nyfikenhet och vilja att leka med vår skapelse och dess gränser har sysselsatt författare och filmare i evigheter. I synnerhet Crichton, som knappt gjort annat än att kretsa kring samma typ av frågeställning som den uthålligaste av gamar.
Men nu ligger bytet där och börjar bli moget att sluka, marinerat i vårt tidevarvs accelererande framåtskridande.
När androiderna i Westworld börjar improvisera för mycket blir det uppsträckning.
Liksom det finns ett socialt tryck i ett modernt förmodat fritt samhälle där vi producerar, konsumerar och interagerar enligt givna mönster. Att Anthony Hopkins i seriens första avsnitt påminner en kollega om att evolutionen på vår planet utformats med hjälp av ett enda verktyg, misstaget, säger en hel del. Likaså att androider som bryter igenom givna roller tas ur bruk (”Det är vår policy”) och korrigeras.
Kanske något att påminna oss själva om där vi sitter framför tv:n, den gamla lägerleden – som numera får extra syre genom mobilen eller datorn vi har i knät så att vi kan uppdatera oss på våra sociala, algoritmstyrda, arenor.
Det är just att bryta igenom givna mallar som gör oss till – framåtskridande – människor. Och att vi oftare borde låta oss göra misstag, om inte annat bara för att se vad som händer. Annars vore vi inte annat än just ”värdar”.