Millennials "älskar" träning, karriären, familjen ..... Ja, de vill vara duktiga på allt. Det vill inte Ingrid Stenlund.
Ingen pratar om oss som är födda i gränslandet mellan millennials och generation Z. Vi som ser med förakt och förvåning åt båda håll. För unga för nostalgin över Lunarstorm men för gamla för att fatta grejen med BeReal. Spenderade varken coronaåren med gymnasiestudier över Zoom eller med en nyköpt hund för att rädda relationen när räntorna skenade iväg. Jag gick igenom pandemin som en observatör – för gammal för att påverkas men för ung för att skylla på den. Såhär: Jag kan melodin till studentsången, men min skolavslutning ligger inte och dammar på en gammal VHS. Jag är varken karriärslysten arbetsnarkoman eller självdiagnosticerad latmask. Mellan nostalgi och framtidsångest finns bara mellanförskap.
Om pandemin gjorde mig till en observatör, verkar den ha gjort gen Z till experter på distansarbete. Nu ser vi de verkliga konsekvenserna av coronapandemin, hur år av distansstudier lett till att man vill styra sina egna tider från sängen. Iallafall om man ska tro vad DN* skriver. En kravkänslig generation som efterfrågar ”flexibla arbetstider, stimulerande uppgifter” och ”bekräftelse på att de gör bra saker”. Jag säger ju det! En tiktokifierad (tack Språkrådet för den senaste nyordslistan) generation utan framtidstro som vill tjäna snabba pengar samtidigt som de kämpar mot sitt korta uppmärksamhetsspann. Dopamintörstiga dövar de framtidsångesten, tröttnar snabbt och skyller på sina millennials-kollegors bristfälliga handledning.
Och så dessa millennials som vägrar ge efter för kritiken. Generationen – även kallad Y – som vill ha allt men fastnar i omöjliga förväntningar. De är fullt upptagna med sitt eget münchausande (varsågod Språkrådet för förslag till kommande nyordslista) att skapa sina egna problem i brist på reella. Nej, det här kollektiva arbetsplatstänkandet är inte anpassat för individuella svårigheter. Inte om man orienterar sig genom livet som en kund och blivit itutad av sina curlande föräldrar att man klarar allt.
Och mittemellan står jag, i skärningspunkten mellan Y och Z. En unik observatör som varken vill karriärklättra eller ha flexibla arbetstider. Jag vill gå min egen väg – en väg där jag går obemärkt förbi. Jag varken räds eller välkomnar krav! Jag skapar mina egna! Medan gen Z gråter över långa arbetsdagar och millennials över låga löner, står jag och undrar varför ingen applåderar mitt tysta arbete i att skilja mig från den stora massan. Jag är inte som andra generationer, eller, jag är precis som andra generationer. Jag vill varken förändra eller skylla på samhället. Jag är samhället, en generationshybrid.
När Y skryter om hur många extrajobb de hade under studietiden och Z över hur de optimerade sin studieteknik, sitter jag här och bara…är. Jag skulle inte bli vad jag ville om jag så kunde - jag skulle ändå bara tröttna! Inte räds jag väl krav - de går ju att förändra! Inte skulle väl jag varken raljera över mina egna arbetstider eller över att andra raljerar över sina. Jag har varken respekt för eller problem med auktoriteter. Jag känner mina gränser med millimeterprecision.
Det är svårt att vara så här självmedveten, men någon måste ju axla bördan. Våga vägra brain rot-scrollande och snabba kickar! Våga vägra excelark och ouppnåeliga mål! Jag är ett mellanförskap, för komplex för att pressas in i snäva generationsramar. Jag är ett unikt tidsfenomen. En som aldrig passar in! Jag är ingenting! Jag har så mycket självinsikt om min egen självinsikt att den slår ut sig själv och jag blir…neutral! Jag särskiljer mig så lite att jag inte särskiljer mig alls.