I trapphuset vĂ€djar desperata lappar till föreningens medlemmar. Varje gĂ„ng jag passerar tĂ€nker jag: âVarför kan ingen bara stĂ€lla upp? Hur svĂ„rt kan det vara?â
PÄ vÀg till affÀren stöter jag pÄ nÄgra grannar. Det naturliga samtalsÀmnet Àr det bekymmersamma lÀget och vi Àr alla överens om situationens allvar.
âNĂ„gon borde ta en för lagetâ, sĂ€ger jag.
De andra nickar och hÄller med. Sedan gÄr vi hem, var och en till sitt, lite smÄsura över de dÀr andra som inte kan dra sitt berömda strÄ till den berömda stacken.
Efter en stund gÄr det upp för mig att jag sjÀlv nog tillhör den dÀr gruppen som borde kliva fram och ta en för laget.
Varje gÄng det ringt pÄ ytterdörren med frÄgan om inte jag skulle kunna tÀnka mig att sitta i styrelsen har jag blixtsnabbt trollat fram en giltig ursÀkt.
âNej, du vet, det Ă€r mycket nu med barn som ska skjutsas hit och dit till trĂ€ningar och skolor och kompisar âŠâ
Eller: âNej, du vet, det Ă€r mycket nu med jobbet, omorganisationen och allt det dĂ€r âŠâ
Varje gÄng har de nickat och sagt, vi förstÄr, vi förstÄr. Varje gÄng jag har dragit igen ytterdörren med en lÀttnadens suck. Nöjd över att ha klarat mig Ànnu ett Är.
Men barnen Àr stora nu, mer eller mindre sjÀlvgÄende. Och visst Àr det mycket pÄ jobbet, men sÄ överjÀvligt överhopad med jobb Àr jag inte att jag med rent samvete kan anvÀnda det som förevÀndning för att tacka nej.
Jag gillar inte ordet typiskt. Faktum Àr att jag hatar det. Om det nu Àr möjligt att hata nÄgonting sÄ litet och oskyldigt som ett ord. Men det finns fÄ ord i det svenska sprÄket som Àr sÄ missbrukade som just typiskt.
âTypiskt att det ska regna varje gĂ„ng jag tvĂ€ttat fönstren.â Som om det regnar VARJE gĂ„ng du tvĂ€ttat fönstren.
âTypiskt att Putin ska invadera Ukraina nu nĂ€r vi Ă€ntligen blivit kvitt coronan.â Som om Putin invaderar ett land VARJE gĂ„ng vi blivit kvitt en vĂ€rldsomfattande pandemi.
Men frÄgan Àr om det ÀndÄ inte Àr lite typiskt svenskt det dÀr att vÀnta pÄ att nÄgon annan ska ta initiativet. Det Àr jobbigt att vara den som tar första steget. Att ta initiativet Àr att sticka ut, Àr att lÀgga press pÄ sig sjÀlv. StÀll dig upp och sÀg, Okej, jag gör det, och pÄ en sekund förvandlas alla runt omkring dig till en förvÀntansfull publik.
Du blir till cowboyen som kliver in bredbent pÄ saloonen redo att ensam utmana det ondskefulla banditgÀnget. Du blir till coachen som ska lyfta det omöjliga fotbollslaget ur sin djupaste kris nÄgonsin. Du blir till supergrannen som ska rÀdda bostadsrÀttsföreningen.
Du riskerar sÄ mycket.
TÀnk om du faller platt framÄt och slÄr nÀsan i marken? TÀnk om alla skrattar ut dig? DÄ Àr det lÀttare att dra osynlighetsmanteln över sig och hoppas att nÄgon annan ska ta pÄ sig hjÀlterollen.
Men jag har bestÀmt mig. Jag ska bryta mig ur min typiskt svenska tvÄngströja och ta kontakt med styrelsen.
Jag gör det idag. Eller imorgon. Ja, imorgon blir bra. För tÀnk om nÄgon just i detta nu sitter och tÀnker pÄ exakt samma sak. SÄ klampar jag in och bara tar hens plats. Det vore ju riktigt trÄkigt.
SÄ osvenskt pÄ nÄgot vis.
Och ganska typiskt.
Fredrik Hardenborg Àr författare och bosatt i Uppsala. I höst kommer ungdomsboken "Nova, Dante och friheten" som han skrivit tillsammans med sin dotter.