Alma Kirlic: Jag mötte Jesus och började tänka på Baby Reindeer

Han hade åkt till Sverige för att bli bättre på sin hobby – wingsuiting. Det är en typ av fallskärmshopp där fallskärmen är en vingdräkt och tydligen finns det en vindtunnel i Stockholm där utövare kan finslipa sin teknik. Himlen är stor, förklarade han, och man märker inte alla misstag man gör. Det är först när man är i ett smalt utrymme som man upptäcker att det finns förbättringspotential. En krasch mot väggen talar sitt tydliga språk. 

Jesús frågade mig om jag gör något som får mitt blod att rusa. När jag svarade att jag håller på med standup utbrast han: ”Vad modigt!”. Jag skrattade. Hur kan en man som ägnar sig åt att hoppa från höga höjder i en vingdräkt tycka att något så alldagligt som att stå på scen på en krog är tecken på mod?

Det sägs att den vanligaste rädslan bland människor är att tala inför publik. Hur sant det är vet jag inte. Jag har försökt hitta belägg och har stött på en referens till en bok som heter ”The book of list” men den har jag inte haft tid att kolla, så ta det med en nypa salt. Oavsett vad gör det en inte modig att utöva aktiviteter som andra människor är rädda för. Mod är ju att agera emot sina egna rädslor.

Jag är inte rädd för att stå på scen men jag kan förstå varför många tycks vara det. Att tala inför folk är att påstå att man har ett budskap som är värt för andra att ta del av. Därför kan det vara obehagligt att upptäcka att publiken inte gillar vad den hör. Scenskräck handlar egentligen om något mycket djupare, nämligen rädslan att bli utstött. Därför är det nödvändigt för konstnärer att bära på en dos storhetsvansinne. Om jag ska skapa konst måste jag tro att det jag har inom mig är så magnifikt att folk inte kommer att kunna värja sig. Även om jag kommunicerar en sak som publiken blir provocerad av hoppas jag att det i längden ska leda till att världen blir lite bättre.

Konst kan förändra världen men tyvärr sker det sällan på det sätt som konstnären har tänkt. Ett aktuellt exempel är Netflixserien ”Baby reindeer”. När jag såg den tyckte jag att den på ett storartat sätt lyckats skildra komplexiteten i att vara offer för övergrepp och jag hoppades att den skulle öppna för en nyanserad diskussion om detta trauma som väldigt många människor har varit med om. Sexuella övergrepp har en förmåga att få offret att känna sig ensammast på jorden. Det är en känsla som går att bearbeta i terapi, men det räcker inte hela vägen. De flesta av våra trauman, om inte alla, är resultat av sociala strukturer och även om vi blir utsatta som individer har våra trauman ett kollektivt element som psykoterapi aldrig kan täcka. För att bearbeta svåra upplevelser på riktigt behöver vi också blicka utåt. Och där kan konsten spela en viktig roll. 

”Baby reindeer” hade potential att bana vägen för ett djupgående samtal, särskilt i och med att den utgav sig för att vara baserad på en verklig historia, men detta anspråk på sanningen blev också dess problem. Publiken bestämde sig för att hitta de verkliga personerna bakom karaktärerna och nu har diskussionen förvandlats till skvaller om vem som har gjort vad och vad som egentligen är sant. 

Frågan är om det går att kommunicera ett komplext budskap utan att bli missförstådd. Kanske är det som att navigera i en smal tunnel i en vingdräkt. Ett litet misstag och kraschen är ett faktum. Men det är bara att resa sig upp, borsta av sig dammet och försöka igen. Vill man flyga är det värt priset.