Som många i min generation av 80-talister mötte jag första gången Janne "Loffe" Carlsson i hans roll som Janne Andersson i "Göta Kanal" (1981), en film som redan då, när jag såg den någon gång i mitten av 1990-talet var en klassiker med några år på nacken.
Andra mötet måste nog ha varit när han spelade Loffe, rollen som gav honom hans smeknamn, i teveserien "Någonstans i Sverige" (1973). Den gick i repris en sommar och mina föräldrar, som kom ihåg serien från sina tonår, ville prompt se den. Jag såg några avsnitt, det var allt. Därpå möte jag honom i filmen "Repmånad" (1979), som av oklara anledningar blev en kultfilm bland mig och mina kompisar. Vi lärde oss i stort sett varenda replik.
Under åren som sedan gick mötte jag honom lite varstans. Jag minns förstås "Gräsänklingar" (1982) och "Smugglarkungen" (1985).
Sedan kom mina egna tonår och någon loj eftermiddag i tevesoffan zappade jag mig fram till filmen "Vem älskar Yngve Frej?" (1973), och när jag såg att Janne "Loffe" Carlsson var med fortsatte jag att titta i tro om att det var en komedi. Jag trodde att han bara spelade roliga roller. Men det här var något annat. Bekant men ändå annorlunda. Han var rolig, det var han. Men han var också allvarlig. Och han var skitbra. Scenen när han sitter och super med Gustafsson (Allan Edwall) är oförglömlig. Som bäst var Janne "Loffe" Carlsson när han fick vara både rolig och allvarlig, med betong på det sistnämnda.
När jag fattade att filmen byggde på en bok mötte jag författaren Stig "Slas" Claesson författarskap. Senare såg jag också "På palmblad och rosor" (1976) och "Henrietta" (1983), som likt "Vem älskar Yngve Frej?" också bygger på böcker av Slas. Tre filmer där Janne "Loffe" Carlsson gör tre helt olika roller.
I samma veva måste jag ha upptäckt Hansson och Karlsson, duon som bestod av Janne "Loffe" Carlsson på trummor och Bo Hansson på orgel, och jag förstod att Janne "Loffe" Carlsson haft en del för sig också innan han började med film.
Den enda gången jag sett en film med "Loffe" Carlsson på bio var för några år sedan, det var på Cinemateket i Stockholm och filmen var "Drömmen om Amerika" (1976). Som jag minns det var det ganska glest i salongen. Jag grät lite när jag såg den filmen, och det skäms jag inte för.
Sällan har dödångest gestaltas med sådan känsla som när Janne "Loffe" Carlsson gjorde rollen som tjuven och mördaren Tector.
Enligt mig är hans roll som Tector kanske hans bästa. Men den första filmen som jag kommer att tänka på när jag får veta att Janne "Loffe" Carlsson har gått bort är "På palmblad och rosor", en film som lyckligtvis finns att se i sin helhet på Öppet arkiv. Svaret på varför jag minns just den filmen starkast får man bara genom att själv se den.
Man kan också passa på att klicka vidare till filmen "Genombrottet" (1981), en på många sätt obehaglig film som är väldigt aktuell inför nästa års val.