Lilla stugans vÀggar har sett alla mina ansikten

Jag Àr pÄ landet, i lilla stugan vars vÀggar har sett alla mina ansikten. Det deprimerade. Det konstnÀrliga sprakande. Det suicidala. Det ofantligt lyckliga och jublande. Det nu hyggligt stabila, evinnerligt lÀngtande och stÀndigt kreativa.

Det gÄr inte att "skÀrpa sig" nÀr man lider av psykisk ohÀlsa, skriver författaren Johanna Nilsson i sin krönika. Arkivbild

Det gÄr inte att "skÀrpa sig" nÀr man lider av psykisk ohÀlsa, skriver författaren Johanna Nilsson i sin krönika. Arkivbild

Foto: HÄkon Mosvold Larsen/Scanpix Norge/TT

Krönika2021-08-01 17:02
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

VĂ„ren för fem Ă„r sedan kunde jag inte gĂ„ uppför backen sjĂ€lv, pappa höll mig i handen och jag bara grĂ€t. Det var dĂ„ och nu Ă€r nu, men jag bĂ€r det alltid med mig, det förflutna har ristats in i min sjĂ€l som ett mörkt kapitel som fick alltför stora konsekvenser. Jag har blivit dömd, utdömd, ratad. Jag har blivit frĂ„ntagen sĂ„ mycket pĂ„ grund av okunskap och ren och skĂ€r ovilja att försöka lyssna och förstĂ„, ge och ta emot förlĂ„telse. Detta pĂ„ grund av att psykisk sjukdom fortfarande omges av sĂ„vĂ€l fördomar som fördömanden – faktiskt sĂ„ verkar mĂ„nga Ă€nnu tro att det Ă€r nĂ„got som man kan vĂ€lja eller vĂ€lja bort. 

Lika lite som det gĂ„r att skĂ€rpa sig om man har cancer, gĂ„r det att skĂ€rpa sig om man Ă€r deprimerad eller har olika Ă„ngestsyndrom. 

Och skulle du fĂ„ för dig att anklaga nĂ„gon med till exempel en hjĂ€rntumör eller leukemi för att medvetet förstöra ditt liv? 

Det har pratats mycket om psykisk ohĂ€lsa i samband med pandemin. Det har pratats om den ofrivilliga ensamhetens terror och om döende i covid som inte fĂ„tt ha sina nĂ€ra och kĂ€ra hos sig. Det har pratats om barnbarnslĂ€ngtan, men inte mycket om sorgen för dem som aldrig fĂ„tt nĂ„gra barn eller barnbarn eller av olika skĂ€l inte kan eller fĂ„r trĂ€ffa dem. Det har inte pratats om dem som inte har nĂ„gon eller nĂ„gra att lĂ€ngta efter att Ă„terförenas med igen. 

Varför lĂ€r vi oss aldrig? Varför Ă€r det fortfarande tabubelagt att vara psykiskt sjuk och/eller att inte ha nĂ„gon sjĂ€lvklar gemenskap att ansluta till under familjehögtider? Vad har hen gjort för fel? Oftast ingenting. Oftast har man haft lite vĂ€l mycket otur i livet. Kanske tilldelats alltför obalanserade signalsubstanser. Mött fel person(er) vid fel tillfĂ€lle(n). RĂ„kat komma över information som man behövde besparas frĂ„n. Som nĂ€r jag lĂ€ste för mycket om dieter nĂ€r jag var tolv, och sedan blev fast i sjĂ€lvhat och Ă€tstörningar, och senare blev dömd för detta och för att jag fastnade i psykiatrins inte alltid sĂ„ hjĂ€lpsamma famn. 

Jag vĂ€grar skĂ€mmas. Jag vĂ€grar gĂ„ med pĂ„ att min existens Ă€r oönskad av somliga. Det Ă€r de som har problem, inte jag. 

DĂ€rför skriver jag nu: visa barmhĂ€rtighet och medlidande. Behandla andra som du sjĂ€lv vill bli behandlad. Det Ă€r inte svĂ„rare Ă€n sĂ„. Den dag en flodvĂ„g av mörker eventuellt drĂ€nker dig sĂ„ blir du inte hjĂ€lpt av att höra att du valde det sjĂ€lv och dessutom förstör andras liv med din otĂ€cka sjĂ€l. Den dag du inser att du Ă€r helt ensam i vĂ€rlden sĂ„ blir du inte hjĂ€lpt av den kompakta tystnad som möter dig. 

VÄga be om hjÀlp!

VĂ„ga hjĂ€lpa! 

Ibland fastnar jag i sorgen över det som drabbat mig sjĂ€lv och mĂ„nga i min omgivning. Men sĂ„ blickar jag ut över vĂ€rlden och fĂ„r vĂ€lbehövliga perspektiv. Som nĂ€r jag lĂ€ste om den mordhotade journalist som grĂ„tande satt pĂ„ Kabuls flygplats för att Ă€nnu en gĂ„ng lĂ€mna sitt land, fast han inte ville och inte heller hade nĂ„gonstans att ta vĂ€gen, dĂ€r han visste att han var vĂ€lkommen. I Sverige hade han redan varit och blivit utvisad frĂ„n. 

SĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskoöden pĂ„ denna jord. SĂ„ mycket livssmĂ€rta. ÄndĂ„ reser sig mĂ€nniskor upp igen, de fortsĂ€tter att gĂ„ och att klamra sig fast vid den sista flisan hopp. De vĂ„gar öppna sig igen, lita pĂ„ igen. De vĂ„gar till och med kĂ€rleken pĂ„ nytt. 

Som jag.