VĂ„ren för fem Ă„r sedan kunde jag inte gĂ„ uppför backen sjĂ€lv, pappa höll mig i handen och jag bara grĂ€t. Det var dĂ„ och nu Ă€r nu, men jag bĂ€r det alltid med mig, det förflutna har ristats in i min sjĂ€l som ett mörkt kapitel som fick alltför stora konsekvenser. Jag har blivit dömd, utdömd, ratad. Jag har blivit frĂ„ntagen sĂ„ mycket pĂ„ grund av okunskap och ren och skĂ€r ovilja att försöka lyssna och förstĂ„, ge och ta emot förlĂ„telse. Detta pĂ„ grund av att psykisk sjukdom fortfarande omges av sĂ„vĂ€l fördomar som fördömanden â faktiskt sĂ„ verkar mĂ„nga Ă€nnu tro att det Ă€r nĂ„got som man kan vĂ€lja eller vĂ€lja bort.
Lika lite som det gÄr att skÀrpa sig om man har cancer, gÄr det att skÀrpa sig om man Àr deprimerad eller har olika Ängestsyndrom.
Och skulle du fÄ för dig att anklaga nÄgon med till exempel en hjÀrntumör eller leukemi för att medvetet förstöra ditt liv?
Det har pratats mycket om psykisk ohÀlsa i samband med pandemin. Det har pratats om den ofrivilliga ensamhetens terror och om döende i covid som inte fÄtt ha sina nÀra och kÀra hos sig. Det har pratats om barnbarnslÀngtan, men inte mycket om sorgen för dem som aldrig fÄtt nÄgra barn eller barnbarn eller av olika skÀl inte kan eller fÄr trÀffa dem. Det har inte pratats om dem som inte har nÄgon eller nÄgra att lÀngta efter att Äterförenas med igen.
Varför lÀr vi oss aldrig? Varför Àr det fortfarande tabubelagt att vara psykiskt sjuk och/eller att inte ha nÄgon sjÀlvklar gemenskap att ansluta till under familjehögtider? Vad har hen gjort för fel? Oftast ingenting. Oftast har man haft lite vÀl mycket otur i livet. Kanske tilldelats alltför obalanserade signalsubstanser. Mött fel person(er) vid fel tillfÀlle(n). RÄkat komma över information som man behövde besparas frÄn. Som nÀr jag lÀste för mycket om dieter nÀr jag var tolv, och sedan blev fast i sjÀlvhat och Àtstörningar, och senare blev dömd för detta och för att jag fastnade i psykiatrins inte alltid sÄ hjÀlpsamma famn.
Jag vÀgrar skÀmmas. Jag vÀgrar gÄ med pÄ att min existens Àr oönskad av somliga. Det Àr de som har problem, inte jag.
DÀrför skriver jag nu: visa barmhÀrtighet och medlidande. Behandla andra som du sjÀlv vill bli behandlad. Det Àr inte svÄrare Àn sÄ. Den dag en flodvÄg av mörker eventuellt drÀnker dig sÄ blir du inte hjÀlpt av att höra att du valde det sjÀlv och dessutom förstör andras liv med din otÀcka sjÀl. Den dag du inser att du Àr helt ensam i vÀrlden sÄ blir du inte hjÀlpt av den kompakta tystnad som möter dig.
VÄga be om hjÀlp!
VÄga hjÀlpa!
Ibland fastnar jag i sorgen över det som drabbat mig sjÀlv och mÄnga i min omgivning. Men sÄ blickar jag ut över vÀrlden och fÄr vÀlbehövliga perspektiv. Som nÀr jag lÀste om den mordhotade journalist som grÄtande satt pÄ Kabuls flygplats för att Ànnu en gÄng lÀmna sitt land, fast han inte ville och inte heller hade nÄgonstans att ta vÀgen, dÀr han visste att han var vÀlkommen. I Sverige hade han redan varit och blivit utvisad frÄn.
SĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskoöden pĂ„ denna jord. SĂ„ mycket livssmĂ€rta. ĂndĂ„ reser sig mĂ€nniskor upp igen, de fortsĂ€tter att gĂ„ och att klamra sig fast vid den sista flisan hopp. De vĂ„gar öppna sig igen, lita pĂ„ igen. De vĂ„gar till och med kĂ€rleken pĂ„ nytt.
Som jag.