Ni vet hur det blir när man samlas ett gäng medelålders på en mindre ort och föremålet för firandet, i det här fallet en intet ont anande student, gör att gästlistan består av en halvbrokig skara släkt och vänner. Man pratar om ditten och datten, väder och vind. Man hittar gemensamma nämnare i umgänge och historia och inte sällan kommer man in på det självklara ämnet att hängivet glorifiera förr. Allt var ju som bekant bättre då! Så var fallet även denna gång. På något, så här i backspegeln, oklar väg halkade vi in med våra imaginära snowjoggers på gamla Konsum i 80/90-talets Gimo för att reda ut vilka som jobbade där, vad vi handlade (mest cigaretter och choklad verkar det som) och vilka profiler som satt störst avtryck i våra barndomsminnen. Var det goa Karin i charken eller Gustav Hej-hej (som kallades så enbart för att han alltid sa "hej" två gånger)? Och var burkskinka ändå inte godare än nutidens Schulmanska charkbrickor.
Vi stannade i samma tidsepok men gick vidare. Från Konsum var steget inte långt till Ica. Rent geografiskt bara tvärs över torget faktiskt. Mentalt, en helt annan värld. Om Konsum var funktionellt och tryggt (DDR-Sverige om du vill) så var Ica smaken av lyx och flärd, bortom havregrynsgröt och blåvitt. Det var… showbiz. Och mitt i den exklusiva dekadensen stod han: den dåvarande Ica-handlaren.
Han hade allt. Var stilig och välartikulerad. I mitt minne (alltid en fet brasklapp) brunbränd året om. I barndomens Gimo kunde det bara tolkas som att han antingen hade den overkliga lyxen att ha ett solarium hemma eller en bungalow i Nueva Estocolmo. Han var någonting helt annat än fabriksarbetarna och Konsum. Han var liksom på alerten, på tårna och det blanka butiksgolvet var hans scen. Men han hade någonting mer, nämligen den minnesvärda catchphrasen: "Tackartackar!" Alltid två gånger. Lite så där jovialiskt, med en knappt märkbar bugning, som om han tackade för både köpet och att man ens fanns till.
Ni kanske anar var vi är på väg? Det var i alla fall just här i samtalet som polletten trillade ner för en av de mer skarpsynta festdeltagarna och hans observationsförmåga tog andan ur oss andra. ”Tackartackar”, var har vi hört det i nutid?
Idag ligger uttrycket nästan väl nära till hands för alla och envar, efter Gimosonen David Sundins medverkan i "Bäst i test" och hans ständiga tackartackar. En snabb googling gav mig att han uttalat sig om sägningen i Hellenius hörna. Han menade då att det inte kom någon särskild stans ifrån, utan var någonting som bara blivit, någonting han börjat säga. Bara sådär! Jag tror naturligtvis inte att han ljuger. Jag tror bara att han har fel. Jag anar istället att en liten David precis som jag, med solkig vinterjacka och grus i stövlarna, gick in på Ica i Gimo någon gång på 80-talet och blev förtrollad. Inte av det fantastiskt låga priset på Herrgårdsost. Utan av atmosfären. Av scenografin. Av mannen bakom disken som gjorde matinköp till teater och Gimo till Broadway.
När David sedan blev stor, förlåt jag menar vuxen, och själv tog klivet ut på det polerade scengolvet, så slank det reflexmässigt bara ur honom: Tackartackar! Enligt mig en solklar blinkning till ett barndomsminne han inte ens visste att han hade.