Ibland är det lärorikt att bli påmind om sånt man alldeles glömt:
Hösten 2018 var det en stor nyhet att ett barn i Österbotten insjuknat i mässling, de som haft kontakt med det sattes i karantän. Med ens blev jag påmind om hur mässling – liksom vattenkoppor, kikhosta, röda hund och påssjuka – under min uppväxt ansågs som en ofrånkomlig del av barndomen och omtalades som ett mindre besvär det gällde att ”få undan”, gärna innan man började skolan.
När något barn insjuknat hände det rentav att föräldrarnas bekanta lät sina friska barn bjudas in för att smittas. Att man kan få allvarliga följdsjukdomar av mässling hörde jag aldrig, än mindre anade jag att man kan dö. Men när jag hörde om fallet i Österbotten började jag läsa på och inhämtade att mässling enligt Världshälsoorganisationen kostade runt 90 000 liv år 2016, att den globalt sett är den vanligaste dödsorsaken bland småbarn. I dag undrar jag vad de vuxna egentligen visste och hur de tänkte då på femtiotalet. Tyckte de att de ändå hade en smula kontroll över sjukdomen så länge de kontrollerade var och när deras barn blev smittade?
Och varför finna det i dag så många som inte alls är tacksamma för att det finns vaccin?
Nu har jag suttit med Märta Tikkanens brev till sina nära svenska väninnor Åsa Moberg och Birgitta Stenberg, utgivna på det finlandssvenska förlaget Schildts & Söderströms med titeln ”Måste försöka skri -”. Jag har inte kommit långt, det är sjuttiotal och Märta kämpar för att få tid att skriva trots fyra barn, ett krävande jobb och en alkoholiserad och självupptagen man.
Också väninnebreven är givetvis skrivna under tidsbrist och i rasande fart men de är livsviktiga, här kan hon både klaga och ventilera tankar och åsikter och plötsligt, i ett brev från mars 1977, stöter jag på följande: “Sen är jag förvirrad av prostitutionsdebatten. /—-/ Jag tror jag hellre känner mej som patenterad nymoralist än jag tror på frivilligheten och valet hos de här yrkesmänskorna. Jag tror inte man kan anse låtsaskänslor vara en serviceform precis som vilken annan som helst.” Jag börjar tänka tillbaka, jag minns hur Stockholm de åren omtalades som världens sexhuvudstad och jag minns min förvåning när prostitution – sexarbete – beskrevs som ett yrke som kvinnor kunde trivas i och som lämpade sig för studenter som behövde extraknäcka. Igen läser jag på: Om hur justitieminister Lennart Geijer misstänktes för att ha köpt sex av minderåriga och om hur sekreteraren för 1977 års prostitutionsutredning kom i konflikt med utredaren som inte tyckte att riksdagsledamöterna skulle behöva höra de prostituerades berättelser. Och om hur det också på 2000-talet funnits debattinlägg som Petra Östergrens bok “Porr, horor och feminister”, som hävdar att sexarbetares största problem är bristen på respekt.
Jag håller med Tikkanen vars brev fortsätter: “Jag lutar nånstans åt nån (mystifierande?) åsikt om att kroppslig närhet är lite sakrosankt trots alla stunder för stundernas skull som jag inte vill förneka.“ Men i sin recension av Östergrens bok i Sydsvenskan ställde Ann Heberlein ändå en intressant fråga: ”Hur kommer det sig att vi så ofta ifrågasätter just kvinnors förmåga att fatta beslut, att göra egna val? Varför betraktas kvinnor så ofta som omyndiga när det handlar om att bestämma över sitt eget liv – bära slöja, spela in porrfilm eller bli hemmafru?
Är det för långsökt att se en parallell mellan debatterna om vaccin och prostitution? I båda fallen förhandlas ju makt över kroppen?