Det hände sig i den australiska staden Brisbane men egentligen kunde det också ha hänt här.
I själva verket har det faktiskt hänt också här men inte två gånger samma dag. Såhär var det:
När jag betalade för mig i en affär tittade damen i kassan upp och sa: “Vilket vackert halssmycke du har!”
“Tack,” sa jag och eftersom maken stod bredvid sa jag: “Det är en bröllopspresent från min man.”
"Så trevligt” sa hon. “Tänk att ha en man med så god smak!”
“Ja, fast jag valde det själv” sa jag och då skrattade hon – igenkännande, som jag uppfattade det. Min man som stod bredvid skrattade också.
Längre fram på dan var vi på kafé och beställde cappuccino. “Du har ett så vackert halssmycke” sa den unga baristan.
“Tack,” sa jag, “Det är en bröllopspresent från min man.”
Min man stod bredvid mig också då och eftersom jag kände hur glad jag blev – både då och på förmiddagen – fortsatte jag:
“Det är verkligen trevligt med komplimanger.”
“Ja,” sa hon, “ofta tänker man något trevligt om nån annan människa men så blir det inte av att säga det, man vet liksom inte om det är okej.”
Och hon måtte ha tänkt vidare för när hon redan var halvvägs med vårt kaffe fortsatte hon: “En gång var det en kvinna som tyckte att min bebis var så söt och bad att få hålla henne i famnen. Jag visste inte riktigt vad jag tyckte om det -“
“Det är kanske att gå över gränsen,” sa jag.
“Ja, men jag lät henne göra det för jag såg att hon så gärna ville.”
Så var kaffet klart och jag tänkte på hur mycket jag tycker om den här sortens småprat som jag bara klarar av på engelska och svenska men eländigt nog inte på finska. Men jag tänkte också – och framförallt – på frågan om komplimanger och gränser.
Hade det varit okej om en man hade sagt att mitt halssmycke är vackert? Jag tycker det.
Och nu kommer jag att tänka på en manlig medpassagerare på ett flyg som på väg ut från planet tittade på flygvärdinnan och sa: “Ni är så vacker!” Hon nickade till tack och log – hennes leende var vackert, det med – och jag tyckte att också det var okej, mannen hade ingen agenda, han hade ingen maktposition i förhållande till flygvärdinnan, han och flygvärdinnan skulle knappast ses mer.
Men det kan finnas de som tycker annorlunda än jag.
Och ett exempel till:
På ett flyg nån gång på senhösten såg jag den finska författaren Laura Lindstedt som 2015 belönades med Finlandiapriset, Finlands motsvarighet till Augustpriset.
Vi är inte bekanta men vi kände igen varandra och hälsade. Hon hade kort kjol och strumpor med stora, glada fjärilar på. “Vilka härliga strumpor du har!”, utbrast jag spontant men min man sa genast: “Det där hade jag aldrig kunnat säga!”.
Några dagar senare träffade jag min bonussvärdotter och när jag berättade om episoden tittade hon vänligt men bekymrat på mig och sa: “Det där borde du inte ha sagt!”
Sedan dess är det jag som har varit bekymrad. Kan man inte se strumpor utan att genast förmodas tänka på ben? Eller – och nu hettar det till – se en blus utan att tänka på bröst?
I så fall är vi tillbaka i viktorianismen, den viktorianism som rådde i min engelska internatskola på femtitalet där vi överhuvudtaget inte fick uttala orden ben och bröst.
Inte ens när det gällde stekt kyckling, när det gällde stekt kyckling fick vi lära oss att det hette ljust kött och mörkt kött.
För egen del tror jag fortfarande att Laura Lindstedt ville att de där fjärilarna skulle synas.
Krönika