Den brittiska författaren Zadie Smith under ett besök i Stockholm 2001 när hennes succébok "Vita tänder" utkommit på svenska.
För 25 år sedan kom Zadie Smiths debutroman "White teeth". Den bemöttes mest av beundran, men även en del kritik. Kritikern James Wood var inte nöjd. Han menade att litteraturens usla skick syntes, där informationen var den nya karaktären och läsaren översköljdes med detaljer.
Är förmågan att skala av, eller vara precis, helt förlorad, numera? frågade han sig då. Sedan hände mycket: Zadie Smith blev världskändis, boken kult – och framför allt symbolisk för skapandet i informationens tidsålder.
Sedan millennieskiftet har den uppkopplade världen fulländats. Farten som information färdas med har ökat lavinartat och exponentiellt. I dag drunknar vi – allt är mer, fast mindre. Detta syns självklart i kulturen: lågmäldheten har försvunnit i takt med att kicksökandet har urartat, särskilt efter algoritmernas intåg. Det gamla? Ja, det var tänkt åt andra människor, i andra tider.
Litteraturen har förlorat. Färre läser. Visst, det finns motreaktioner – i allt från ASMR till hissjazz och approprierade Jon Fosse-pauser syns viljan till distans. Till lugn. Samtidigt är mycket bara metoder – ja, verktyg – att skärma av och lugna sig med, snarare än främjande för själsligt välmående (or whatever vi väljer att kalla det).
Framförallt är trenderna marginella, samhällets hyperintensifiering fortsätter oavkortat. För att överrösta bruset har uttrycken tvingats till förändring. Det viktigaste: att förhålla sig till det minskande uppmärksamhetsspannet. Fenomenet är inte fysiologiskt belagt än, men debatten om huruvida våra hjärnor förändrats, eller inte, förlorar ändå i sig själv. Vem bryr sig?
Bland konstant stimuli brottas vår uppmärksamhet ändå med oändlig konkurrens, oberoende av fysiologiska förändringar. Det mesta byggs på belöningsprinciper, för att hålla oss intresserade. Hela tillvaron karakteriseras av beroendet av dem. Dopaminet slungas ut, som små blixtar – men landar fort, och stelnar sedan på köttberget av information som konstant växer i våra huvuden.
Följden? En övergripande enkelspårighet, en total meningslöshet. Tänk populärmusikens 15-minutersbeats eller alla värdelösa blockbusterfilmer. Ratificerade, men själlösa, i kapitalismens massproduktioner. Men! Ljus finns. Vissa kreatörer når längre. De flyter, i takt med tiden, utan att streta emot – och uppehålls, ja, till och med höjs av den.
Genom dessa rinner tiden och kanaliseras till ett fullt subjekt – svärmar av komplexitet sipprar ut på andra sidan. Just det var vad Smith lyckades med för 25 år sedan. Dagsfärska tips på någon som gör likadant? Svenska Eurohead. Simon Hessman, som han egentligen heter, gör unik techno, vars enorma intensitet vräker över dig som en bibelvåg, och rensar hjärnan på undergångstankar och materialistisk oro.
Det är fantastiskt, underbart, ja allt möjligt – samtidigt förbjudet hemma. (När ska min flickvän förstå: flirtandet med totalt oljud är intressant? Suck.)
Tidens uttryck är mängd. Troligtvis fanns ingen idé bakom stilen i "White Teeth", Zadie Smith lät istället bara den digitala begynnelsen gestaltas av sig själv. Och James Wood får ursäkta – det gjorde hon rätt i. För så länge vi inte förändrar förutsättningarna får vi samma utfall.
Tycker ni inte om det, välj då ett annat samhälle. Punkt. Till dess: nöj er med musikens konstanta crescendon, filmer som aldrig andas, eller texter fyllda till bredden. Det mesta går i ett, är för mycket – precis som tiden vi lever i. Konstens uppdrag är att skildra den.