De flesta sportintresserade från min generation och upptå har garanterat en relation till serietidningen Buster, där tecknade berättelser om Benny Guldfot, Åshöjdens BK och Super-Mac var bland det mest fängslande som gick att läsa under barndomen.
För tio år sedan gick tidningen i graven på grund av bristande lönsamhet, men nyligen bestämde sig förlaget för att ge ut en antologi för att påminna om det jämna årtalet sedan nedläggningen.
För egen del hade jag inget val än att läsa Buster när jag växte upp i ett radhus norr om Stockholm. Min pappa, som började läsa tidningen när den första gången gavs ut i mitten på 1960-talet, hade sparat de flesta av tidningarna i ett antal papperskassar i förrådet. Så man kan lugnt säga att Buster var min väg in i läsandet i sju-, åttaårsåldern. Något som ett par år senare fortsatte med romaner och ännu senare blev till en kandidatexamen i litteratur på universitet.
När jag läser de här serierna i dag i antologin så slås jag av att man som en tidsmaskin är tillbaka i barndomssängen igen med läslampan tänd. Minnen till serierna sitter så djupt – det känns som att det inte har gått en dag sedan jag läste mitt senaste nummer.
De starkaste serierna – om också finns med i antologin – är just Max Lundgrens "Åshöjdens BK" ritad av Reijo Piippo där den inflyttade före detta landslagsspelaren i fotboll, ”Bagarn” Andersson, förvandlar det nedgångna division V-laget på landsorten till en allsvensk klubb; med en minst sagt melankolisk bakgrundsstämning.
Överlag är underdog-perspektivet bärande i många av Busterserierna, och det är nog det som har gjort att de har fått så starkt fäste. Som historien om den mobbade och föräldrarlöse pojken Benny Guldfot som en dag hittar den gamle skyttekungen Kanon-Keens gamla skor på farmors vind och blir kvarterets och ortens bästa fotbollsspelare. Eller varför inte boskapsskötaren Mac Mahony (Super-Mac) som av en slump upptäcks av proffsklubben Princes Park på ett träningsläger på de skotska Yttre Hebriderna och blir en sensation med sitt hårda skott. Vem har inte hjärta att älska sådana serier?
När jag sålde min gamla ungkarlslya var jag tvungen att göra mig av med en massa saker som helt enkelt inte fick plats i vår nya lägenhet. Med sorg i bröstet tvingades jag då även att kasta de där gamla Bustertidningarna som jag en gång i tiden fick av min pappa och som jag hade hoppats ge mina eventuella barn i framtiden. Den här antologin får ses som en ersättare i miniformat hemma i bokhyllan. En kulturgärning som heter duga.