Kasia Syty: Länge leve konsten att bli bräckt av sina motgångar

Strax rutschar vi in i ett nytt filmår! Världen är en rövarkula och det mörknar mot natt, men vid horisonten glimrar ett hav av möjligheter. Man kan unna sig en stund i en dyr biostol, eller bli pålurad ännu fler strömningsprenumerationer och låta dem rulla på i evinnerlig tid. Eftersom jag är van att år efter år gräva nya gravar på nyårslöftenas kyrkogård, har jag inför kommande helg samlat film- och tv-praliner som inte uppmuntrar floskler om positiv utveckling, utan affirmerar den ädla konsten att bli bräckt av sina motgångar.

Som i det verklighetsbaserade polska dramat "Corpus Christi" (finns på SF Anytime), om den unga Daniel som muckar från ett ungdomsfängelse. I brist på andra karriärmöjligheter utger han sig för att vara katolsk präst och börjar tjänstgöra i en församling på landsbygden. Att det kommer att gå åt skogen för "fader Tomasz" är ofrånkomligt. Men i takt med uteblivna pekpinnar ger filmen överraskande insikter.

För i slutändan blir världen mycket roligare och mänskligare av att någon bara kör rakt in i kaklet. Som i den åtta år gamla dokumentären "Trevligt folk" (också SF Anytime) där ett somaliskt bandylag från Borlänge med spelare som aldrig stått på ett par skridskor anmäler sig till VM. En makalös studie i att möta nederlag.

Nederlagen smakar något särskilt när man har återvänt till ett dysfunktionellt barndomshem. Det gör den 40-åriga Sam i en av decenniets mest lyckade HBO-serier "Somebody somewhere". Hon flyttar till hemorten Manhattan (i Kansas) för att ta hand om sin sjuka syster som efter en kort tid går bort. Förutom den bångstyriga sorgen väntar eoner av småstadstid, en bondgård som måste skötas och en alkoholiserad mamma – för att inte tala om Sams hittills två säsonger långa längtan efter kärlek och mening.

Vill man komma hem till en lite mörkare och mer dramatisk familj kan man återvända till John Cassavetes klassiker "Kärleksströmmar" som fyller 40 år 2024, och som någon strömningstjänst förhoppningsvis ser till att plocka in i sin repertoar. Fenomenala Gena Rowlands spelar den välbeställda Sarah som lämnar sitt krävande familjeliv och flyttar hem till sin bror – en självdestruktiv författare med enbart flyktiga förhållanden. Det går inte en dag utan psykoser, fylleslag, kriser och nyinflyttade djur, som Sarah impulsköper för att muntra upp sin bror.

Sarahs sätt att hantera livets utmaningar genom att träda rakt in i sitt ostyriga psyke påminner om huvudkaraktären i en av årets mest ångestfyllda filmer, Ari Asters "Beau is afraid". När Beaus värsta rädslor och trauman infrias under den tre timmar långa odyssén, utan minsta spår av katharsis eller lyckligt slut, landar man i en övertygande insikt: det är meningslöst att försöka fly från sin ångest.

Den saken bekräftas av familjen i "Leave the world behind" som nyligen landade på Netflix. Familjen Sandford skjuter upp sina bekymmer och unnar sig en lugn semester vid havet för att få en nystart på tillvaron, men mycket snart förvandlas idyllen till en dystopisk samtidsmardröm.

Att 2024 undgår ett sorgligt manus är lika sannolikt som att Svenska Filminstitutet hittar en visionär, vettig och filmkunnig vd till den lediga posten. Men sanningen ruvar sällan bland solskenshistorier och framgångssagor. Så ta dig i kragen och våga göra riktigt dåligt ifrån dig. Det är så bra berättelser blir till.