I februari Ă€r det lĂ€tt att lĂ€ngta bort frĂ„n Uppsalas isgator. Man fĂ„r för sig att man kanske borde resa söderut, kanske till Paris, men nĂ€r ekonomin ser ut som den gör, gör man nog bĂ€st i att stanna hemma. För att rĂ„da bot pĂ„ min lĂ€ngtan bort fĂ„r jag för mig att jag ska âturista liteâ pĂ„ hemmaplan. IstĂ€llet för att dra till Paris och leta upp de platser dĂ€r Strindberg gick runt och krisade stĂ€ller jag mig pĂ„ Ăvre Slottsgatan och försöker se in i det kyffe dĂ€r han bodde som student pĂ„ 1870-talet. I jĂ€mförelse med en helg i Paris Ă€r detta mager underhĂ„llning, men det hĂ€r Ă€r ocksĂ„ en mager vinter.
Efter att ha stirrat fĂ€rdigt pĂ„ Strindbergs gamla hus fĂ„r jag för mig att gĂ„ i en annan Uppsalaförfattares fotspĂ„r, nĂ€mligen Gustaf Frödings. Det Ă€r lĂ€tt att glömma att Ă€ven Fröding bodde i stan under flera perioder. NĂ€r hans namn nĂ€mns Ă€r det lĂ€ttare att tĂ€nka pĂ„ olycklig kĂ€rlek, skickliga ljudlekar och rim i vĂ€rldsklass. Under början av 1880-talet kom Fröding som student till Uppsala. TrĂ„kigt nog gick det Ă„t skogen, men han Ă„terkom under 1890-talet och skrev dĂ„ regelbundet i UNT. Jag bestĂ€ller hem boken âGustaf Fröding i Upsala Nya Tidningâ i förhoppning om att fĂ„ uppslag till mina Frödingpromenader. Det Ă€r en slimmad liten skrift som innehĂ„ller Frödings samtliga texter i UNT skrivna mellan 1890 och 1898. Utöver ett antal dikter finns hĂ€r recensioner, kĂ„serier och insĂ€ndare. Ămnesvalen spĂ€nner mellan högt och lĂ„gt. Fröding skriver om behovet av kommunala alkoholisthem och om sina resor till Norge och Tyskland. Det Ă€r ofta intressant, men ocksĂ„ en pĂ„minnelse om att tidningsartiklar Ă€r fĂ€rskvaror, Ă€ven nĂ€r de Ă€r skrivna av briljanta författare.
Mer intressant blir det nĂ€r Uppsala skymtar förbi i texterna. KĂ„seriet âHöger eller vĂ€nster?â (27 oktober 1897) handlar om nĂ„got sĂ„ vardagligt som âmöteskonflikternaâ pĂ„ Ăstra Ă gatan. NĂ€r tvĂ„ promenerande mĂ€nniskor möts pĂ„ gatan Ă€r det tydligen omöjligt att enas om vem som ska vika till höger och vem som ska vika till vĂ€nster. I sin text lĂ€gger Fröding fram det ena förslaget efter det andra pĂ„ vilka principer som ska rĂ„da pĂ„ gatan. MĂ€rkligt nog drabbas jag av igenkĂ€nning nĂ€r jag lĂ€ser om dessa gatugrubblerier. Ăn idag bjuder Ăstra Ă gatan pĂ„ just âmöteskonflikterâ, men nu mellan mig och de cyklister som varje dag nĂ€stan kör pĂ„ mig. Vilken Uppsalaskildrare han var Ă€ndĂ„, den gamle Fröding.
StÀrkt av kÄseriet beger jag mig ut pÄ isgatorna. Nu ska Frödings Uppsala beskÄdas!
Likt Strindberg bodde han som student pĂ„ Ăvre Slottsgatan, men jag hittar ingen plakett som pekar ut rĂ€tt hus. PĂ„ kyrkogĂ„rden har nĂ„gon lagt en krans pĂ„ poetens grav. Jag Ă€r visst inte den enda svĂ€rmaren i farten! SĂ„ hĂ€r blir det alltid nĂ€r man i Uppsala ska gĂ„ i nĂ„gon död gammal författares fotspĂ„r. Man tror sig vara fruktansvĂ€rt unik i sina infall, sedan visar det sig att nĂ„gon litteraturstudent redan hunnit trampa upp jorden pĂ„ kyrkogĂ„rden. Typiskt.
Jag promenerar ner mot BangÄrdsgatan 9. DÀr bodde Fröding med sin syster Cecilia under den andra vÀndan i Uppsala. Huset Àr sedan lÀnge rivet och ersatt med en koloss i 1960-talsstil. DÀr ligger nu ett gym. Kanske lÄter det som nÄgot att förfÀras över, men jag lÄter bli. Det finns nÄgot lustigt, rentav poetiskt, i att folk springer pÄ löpband dÀr Fröding satt och skrev. DÄ som nu försöker Uppsalaborna fly sina demoner, antingen genom löpning eller poesi.