En regnbåge i lackfärg, i ett köpcenter där taket skymmer solen. Det låter kanske inte så fantastiskt, men det lilla leklandskapet i Gränbystaden i Uppsala är ett favoritställe för många barn.
Lekplatsen är nästan alltid full av lek och bus, men nu höjs röster för att tysta barnen. Ungarnas skrik stör butikspersonalen.
Att vara liten i staden är inte lätt. I allt det stora, stökiga glöms man lätt bort. Det kan kännas som om man inte riktigt har en plats i den gråa stadsmiljön.
I "Liten i staden" från Lilla Piratförlaget ser du storstaden från ett barns ögon. I staden finns avgaser och bilars brus, men också trädgrenar och snöpudriga tassar. "Liten i staden" är ett fint verk som visar många stadsboende millennieungars verklighet. Sydney Smith tar fram skönheten hos en ensam parkbänk. Hoppas fler svenska illustratörer följer hans exempel.
I Sverige finns en lång tradition att teckna naturromantiska barnböcker. Från Jenny Nyström till Elsa Beskow vidare till flera av Astrid Lindgrens sagor.
Fram till 1930-talet bodde de flesta på landsbygden. Men nu är förhållandet omvänt och 8,9 miljoner av Sveriges befolkning bor i tätorter. Här växer flertalet ungdomar upp i orter med mer än 10 000 invånare. Över 1,9 miljoner unga och barn bor i tätorter, enligt Statistiska Centralbyrån (SCB).
Men i sagornas värld är fortfarande Bullerbyn idealet. Stadsbilden är grå betong och asfalterad tristess.
Det finns en skarp kartgräns mellan det ena och det andra. Men stad och natur hänger ihop. Det här förstår australiensiske illustratören Shaun Tan som fick Alma-priset 2011. Hans böcker "Berättelser från yttre förorten" och "Berättelser från innerstaden" gavs ut förra året på svenska på Lilla Piratförlaget. Som uppväxt i förorten har Shaun Tan hittat ett sätt att kombinera betong med fantasi. Att låta slingerrankor sippra in genom gatstenen.
Tan visar att staden också kan vara hemvist åt vilda djur, magi och mystik. I en gångtunnel vandrar en randig tiger, vid en sjukhussäng sitter en vit uggla och vakar och en försvunnen katt hjälper en familj att fly undan en rasande sorgeflod.
Trots att Shaun Tans illustrationer blandar surrealism och verklighet, så har han en fantastisk förmåga att visa hur stad, djur och miljö hänger ihop, att det ena aldrig är helt skilt från det andra.
Men nu höjs röster för att dölja barns närvaro i stadsmiljön.
På köpcentret Gränbystaden i Uppsala klagar butikspersonalen på inomhuslekplatsen. "På helgerna kan det vara 30–40 barn här samtidigt. Folk kommer hit och rastar sina barn", säger en anställd till UNT 26/1.
I DN 4/2 skriver Agnes Lidbeck under rubriken "Barn låter, gnisslar och är ett hinder på museer" att "bildkonsten förtjänar mer än att vara ett söndagsnöje för barnfamiljer".
Hon rasar mot att skattefinansierade museer verkar vilja locka även de minsta. Men varför ska bildkonst döljas för barn? Nationalmuseet och Moderna museet som Agnes Lidbeck tar som exempel är en del av huvudstaden, precis som barnen som bor i den. Barn kan också betrakta konst, titta, se och tänka.
Lite klichéartat beskriver Agnes Lidbeck barn som varelser som bär bävernylon. Hu, så varmt. Självklart ska man ta av barnen skogsoverallen när de kommer in på museet, så skriker och stör de säkert färre.
Barnen är en del av staden. Och jag tror de mår bäst om de tillåts och förväntas att också vara det.
Och ett köpcentrum kan också vara ett leklandskap i alla regnbågens färger.