Forskare har med historisk slutledningsförmåga och modern teknologi tagit fram lukterna från slaget vid Waterloo 1815. Våt jord, krutrök och hästkroppar - och Napoleons parfym. Bilden föreställer ett återskapande av slaget 2007.
I min danska tidning Weekendavisen läser jag om det EU-finansierade projektet “Odeuropa” vars syfte är att identifiera och återskapa de lukter och dofter som Europas befolkning andats in under de senaste femhundra åren. Lukternas betydelse har inte fått tillräckligt uppmärksamhet, heter det, lukter fungerar som tidsmaskiner, de förflyttar oss bakåt i tiden, och de har en mer intim koppling till våra känslor än andra sinnesintryck. Därför ska datorer nu lära sig att ‘lukta’ genom att scanna in en enorm mängd bilder och skildringar av situationer. Det första resultatet av projektet är tänkt att bli en ‘luktencyklopedi’ med beskrivningar av lukterna, uppgifter om var de förekom och vad de bestod av, det nästa - och djärvare - är data som kan ges vidare till kemister som ska ta fram moderna versioner av lukterna som sedan kan levereras till museer som vill erbjuda sina besökare en mera autentisk upplevelse av det förflutna.
Caro Verbeek är en forskare som med en blandning av historisk slutledningsförmåga och modern teknologi återskapat lukterna från slaget vid Waterloo 1815. “Det regnade då,” säger hon, “och vi blandade lukten av våt jord, jord, krutrök och hästkroppar med doften av Napoleons parfym. Den färdiga blandningen är bara molekyler i en flaska, men upplevelsen är så mycket mer. Man kan känna de många tusen hästarna och lukten av skräck i luften – och mitt i alltsammans en frisk och lugnande ton: Napoleons parfym med citrusdoft.”
Låter det övertygande det här?
Inte riktigt.
Åtminstone i mina öron låter det snarast som lju- - nej, jag menar luktspåret till en Hollywoodfilm.
Hur många av de arma soldaterna var medvetna om Napoleons parfym? Och vart tog blodlukten vägen? Nog måste den ha varit lika påtaglig som lukten av häst?
Det som den danska journalisten Kasper Kloch alls kommer in på är hur det skulle bli om man verkligen lyckades rekonstruera lukten av städer för två, tre hundra år sen – eller av människorna, för den delen. Städerna stank av avfall och kloak och om människorna inte nödvändigtvis stank så skulle vi nog uppfatta att också de luktade för de hade ju långtifrån samma tillgång till varmt vatten som vi och inga deodoranter. Men att återskapa en äldre tids luktmiljö skulle inte ge en rimlig bild av äldre tiders människor, lukterna skulle distrahera oss, de skulle komma i vägen för igenkännande och inlevelse, de skulle snarast skapa distans. Oreflekterat skulle vi frestas att tycka att vi är vi är bättre än dom om inte för annat så för att vi luktar mindre.
I stället skulle vi kunna ägna oss åt att minnas lukter som vi själva upplevt förr i tiden men som nu är borta. För egen del kommer jag omedelbart att tänka på lukten av bläck och den framkallar i sin tur en hel rad andra minnen, mest från mitt första skolår:
Jag minns bläckhornet som pulpeten hade en särskild grop för uppe till höger och jag minns stålpennan. Och mitt eget vingliga skrivande som försvårades ytterligare av att jag skrev med vänster hand vilket läraren helst inte skulle upptäcka eftersom det var strängt förbjudet. Men så småningom blev jag ändå fast, för den som skriver med vänster hand drar handen över det skrivna och när bläcket inte hunnit torka blir det fula fläckar. Dem lyckades jag inte bortförklara och till slut fick jag stå i skamvrån resten av lektionen.
Frågan är om inte detta känns nästan lika exotiskt som Napoleon och Waterloo?