Jag berättar för min fru att jag ska skriva en krönika om hur jag misslyckas skriva en krönika. Det tycker hon är en dum idé.
Vem vill läsa om ett misslyckande?
Ganska många gissar jag. För handen på hjärtat, visst är det lite spännande?
Det spelar ingen roll om det handlar om politiker, rockstjärnor eller idrottare. Spelar ingen roll om det handlar om manipulerade kvitton, osmidiga saker sagda på fyllan eller misstankar om dopning. Det är alltid lika kittlande att se någon falla från en hög piedestal.
Vi vill ha våra hjältar, och vi blåser gärna upp dem tills de liknar övermänniskor. I varje fall under en begränsad period. Sedan blir de där felfria varelserna lite väl irriterande. Då är det dags att plocka ner dem.
För handen på hjärtat, ingen är perfekt.
Undantaget som bekräftar regeln är naturligtvis Mondo. Han kommer alltid att vara perfekt och slå världsrekord på världsrekord.
Precis som våra stjärnor och förebilder lägger även vi vanliga dödliga ner orimligt mycket energi på att försöka skapa en bild av oss själva som felfria och perfekta.
Men vi är bara människor och våra misslyckanden gör oss mer mänskliga. Ett misslyckande är färgklicken i en blek-beige tavla, den är rouge på kinden i ett askgrått ansikte.
Under en period i mitt liv jobbade jag i en butik. Vi sålde kaffe, tobak, godis, tidningar och en massa bullar. Ett år inför kanelbullens dag blev jag ansvarig för att göra beställningarna till butiken. Jag glömde helt bort den stora högtiden som var i antågande och beställde våra vanliga fem kollin med bullar, vilket var ungefär en sjättedel av vad butiken behövde till denna dag.
Efteråt kallade butikschefen detta för ett ganska tydligt exempel på ett misslyckande (han använde dock ett lite hårdare, vassare språk).
Men poängen är att både jag, min chef och butiken överlevde kanelbullens dag. Och om jag skulle påminna honom om detta idag så är jag säker på att han inte längre kommer ihåg min fadäs. Eller i varje fall ganska säker.
Vi begår alla misstag, och vi överlever de allra flesta. Ett klavertramp kan ju Hvem von Helst göra, som Robban Broberg sjöng en gång. Varför inte omfamna våra misstag istället för att försöka sopa dem under mattan eller skylla våra tillkortakommanden på andra?
Det finns de som har grundat hela sina karriärer på misslyckanden. Jonathan Unge är ett exempel, familjen Wahlgren ett annat.
Sänk garden, erkänn när du har misslyckats och du kommer att uppleva en befriande känsla. Tro mig.
Våga misslyckas, våga vara människa.
Vad skulle till exempel hända om jag misslyckades att skriva den här krönikan? Vad skulle hända om jag inte lämnade in den i tid? UNT står inte och faller med en text. En deadline är inte en fast tidsangivelse, det är en rekommendation. Jag är övertygad om att till och med kulturchefen på UNT håller med om det. Visserligen off the record, men ändå.
Vem är intresserad av ett misslyckande? Du till exempel, för du har läst ända hit. Och nu är det dags för ett litet interaktivt test.
Jag ville skriva en krönika om att misslyckas. Min fru tyckte det var en dålig idé. Du som läser denna krönika digitalt finner en rad symboler under texten som det går att klicka på. Om du tyckte att det här var en bra idé, klicka på en tumme upp. Om du istället håller med min fru om att det här var en dålig idé, klicka på hjärtat. Ett tydligare kvitto på om man misslyckats eller inte går inte att få.
Fredrik Hardenborg är författare och konstnär, bosatt i Uppsala.