I barnböcker måste manskroppen skylas. Om så bara med handdukar och skum. Snoppen göms, medan vi badar i snippor av alla sorter.
Flera barnböcker i årets bilderboksutgivning visar nakna kroppar. Men det är inte vilken kropp som helst som syns. Det är kvinnokroppen.
Härlig och fri får vi se bara vuxna damer i olika storlekar och former. Förra året märkte Svenska barnboksinstitutet en trend med kroppspositivism i barnboksutgivningen. Den fortsätter under 2019 i mer avklädd form.
Redan på omslaget av bilderboken "Bara rumpor" från Lilla Piratförlaget får barnet se olika bakdelar. I duschen till badhuset är alla kroppar synliga.
Men ändå märks en viss, låt oss kalla det, blygsel.
I boken, som formligen badar i bara rumpor, får man ändå inte se alla sorters bakdelar. I barnboksutgivningen 2019 döljs manskroppen, mycket oftare än kvinnokroppen.
"Bara rumpor", skriven av Annika Leone och illustrerad av Bettina Johansson från Ödeshög, är ett bra exempel på det här. Inte ens när Mias pappa tappar sina alltför små badbyxor i badet så får betraktaren se hela hans nakenhet. Han gömmer sig bakom handduken och håller sig långt bak vid en stor växt.
När Mia, på ett tidigare uppslag, står i duschen pekar hon oblygt på kvinnan med en snippa som ser ut att ha morrhår och blir nästan yr av att titta på grannen Tinas guppande tuttar.
Den vuxna kvinnokroppen finns där, helt öppen för barnet att betrakta, kommentera och se. Mannens nakenhet får inte på samma sätt väcka barnets nyfikenhet. Bubbelpoolen är visserligen inte ett rum där det är lämpligt eller socialt accepterat att bada naken men ändå, det är hit under bubblorna som Mias pappa hittar sin slutliga tillflykt. Om han fått på sig de små badbyxorna igen eller inte är lite oklart under alla bubblor, men flera mammor tittar argt på Mias pappa och tycks nästan skydda sina barn från hans nöjda figur. Det ger en signal om hur vi ska se på manskroppen. Den är inte positiv och härlig. Den ska hållas undan, inte fläkas ut för allmän beskådan. Skyl dig pappsen, du är faktiskt på allmän plats.
Varför denna prydhet? Är manskroppen farlig? Hotfull? Oestetisk? Tråkig?
Det går bra att visa tuttar, rumpor och håriga snippor för barn. Men snoppen den finns inte. Sned eller rak, tjock eller kort? Ingen vet. För på ett eller annat sätt skyls mannens könsorgan i barnbokslitteraturen. I "Ella och Noa: Hoppa från kanten" av Mattias Edvardsson och Uppsalaillustratören Matilda Salmén följer vi med in i herrarnas duschrum, men här döljs alla kroppar av mängder med skum och duschens strålar. I "Aysa i simhallen" skriven av Therese Alshammar och illustrerad av Uppsalabon Jonas Burman skymtar faktiskt lite lurvigt pubeshår på en man i bastun, men hans kropp är så nära bokkanten att han saknar ansikte. Han är anonym för läsaren.
Böckerna från simhallen talar sitt tydliga språk. Barn kan följa med pappa in i omklädningsrummet, men pappa får inte vara naken.
Är det för att de flesta illustratörerna är kvinnliga? Nej, det tror jag faktiskt inte.
Tror att det manliga könet gömts omedvetet, men visst kan det också vara en uttalad önskan från förlagen.
En naken man och ett naket barn kan föra tankarna till osunda relationer mellan barn och vuxen. Övergrepp. Sexuellt våld. Incest. Men måste snoppen förknippas med allt det där? Kan det inte bara vara en snok som hänger ut och precis som rumpor ser olika ut.
