Nyligen var vi på kryssning maken och jag, och på kryssningar hör det till att man intar sin middag vid ett och samma restaurangbord i ett och samma sällskap som man inte själv har valt. Vårt öde de här två veckorna var tre brittiska par, alla något sånär jämnåriga med oss.
När de frågade varifrån vi var och vi svarade att vi var från Finland sa de: “Det är visst kallt där?” och för åtminstone två av parens vidkommande var intresset för våra förhållanden därmed i stort sett uttömt.
Det tredje paret - de hette Paul och Irene - var öppnare, nyfiknare och mer och mer tydde vi oss till dem. Med de övriga samtalade vi just inte om annat än maten som ju spelar en stor roll på kryssningar eftersom den är riklig och ingår i priset.
Vi diskuterade hur många rätter vi skulle beställa, vi valde mellan de olika alternativen och när maten kom kunde vi titta på varandras portioner och utbrista “Det där ser gott ut!” för att strax därpå fråga: “Är det så gott som det ser ut?”
En kväll fick jag för mig att jag skulle engagera hela sällskapet i ett gemensamt samtal, så när huvudrätterna burits in tittade jag laget runt och frågade vad de hade för åsikt om Brexit.
Efter ett ögonblicks häpen tystnad blev de klart livligare än jag sett dem nån tidigare kväll, alla sex lutade de sig framåt över bordet och försäkrade alla som en att de var för och att det enligt deras mening inte kunde ske nog fort och radikalt.
Nu var det maken och jag som var häpna. Varför? undrade vi. Jo, därför att de inte vill underordna sig Tyskland.
“Vi besegrade dem ju i kriget, vi trodde att vi hade besegrat dem en gång för alla, nu vill vi verkligen inte ha nån Fuhrer Merkel,” säger en av herrarna. Och han fortsätter: “Gudskelov har dom aldrig lyckats påtvinga oss den eländiga euron. En gång när vi skulle göra en resa till Italien gick jag in i min bank och frågade: *Kan jag få lite monopolpengar?’ Banktjänstemannen skrockade, han förstod precis vad jag menade.”
Sen bytte de ämne. En annan herre – bordets äldste och tystaste – började tala om att han och frun skulle flytta och att han oroade sig för hur det skulle bli med hans modelljärnväg. I åratal har han hållit på och byggt ut den men i det nya hemmet befarade han att den inte skulle få plats. Jag förstod att jag gjort mig skyldig till en intrampning, här var det inte meningen att man skulle diskutera politik.
En gång till har jag provocerat. Det var då vi kryssade mellan Barbados och norra Brasilien och när vi på tillbaka-vägen passerade Franska Guyana frågade jag bordsgrannarna vad de tyckte om att vara i EU. Ingen svarade men kanske de ändå fick klart för sig att Brasilien faktiskt gränsar mot EU. Men visst har jag undrat.
Paul och Irene är jag glad att ha träffat men jag kan omöjligt förstå att de inte bara i hastigt mod råkat rösta för utträde ur unionen utan framhärdar i att ge utträdet sitt helhjärtade stöd.
Här finns en insikt men jag vet knappt hur den ska formuleras. Ska jag säga: “Nu vet jag att också hyggliga människor kan stöda Brexit”?
Visst låter det ohyggligt naivt?
Varför skulle hyggliga människor inte kunna stöda Brexit?
Det är jag som är trångsynt och van att leva i en bubbla av likasinnade, det är det som är den egentliga insikten. Eller: att de flesta av oss lever i bubblor.. Vårt bordssällskap försäkrade, också det med en mun, att de aldrig träffat någon som var emot Brexit. Och vid närmare eftertanke: nog hoppas jag att den där gamle mannen ska få plats för sin modelljärnväg.