Språk och kulturer är ömtåliga ting som under tidevarven förändras och plöjs ner i historien. Glömskan tar överhand. Jag har en gammal och slingrig tanke på det temat som startar med fina gamla hotell Gillet vid Fyristorg. Det undgick gudskelov rivning på 1970-talet. Byggnaden fick stå kvar men berövades innehåll, hjärta och själ. I nästa tankesteg handlar det om den isländske författaren och Nobelpristagaren Halldór Laxness som skrivit några av de starkaste romanerna jag läst i mitt liv: ”Fria män” och ”Världens ljus”. Stora delar av det senare verket skrev han i slutet av 1930-talet på hotell Gillet. Laxness var en världsresenär, men han landade mellan utflykterna gärna i Uppsala och betraktade Gillet som sitt hem. ”Det ljusa Uppsala …det var som att komma till en stad i gamla Grekland”, skriver han vid ett tillfälle.
Tänk, säger jag mig, om gamla Gillet hade jämnats med marken så som myndigheterna en gång ville. Då hade mina associationer till Laxness och hans Island inte varit lika återkommande. De finns med i varseblivningen varje gång jag idag går över Dombron och fångar in Gillet med blicken. På samma vis som andra i minnets hårddisk kanske har arkiverat von Sydowska morden som 1932 fick sin tragiska upplösning där inne. Hus och fysiska miljöer bär också på berättelser som lagrar sig i oss.
Nästa steg i tankelöpan: när jag själv dör försvagas kretsen av folk som alls haft kunskap om Gillet och Laxness. I synnerhet om Gillet faktiskt rivs i en framtid. Och om ingen längre bryr sig om Laxness böcker. Så sakta och så mjukt brer glömskan ut sig, likt mossor och lavar som kryper fram över allas våra berättelser och upplevelser tills de och vi själva utplånats eller uppgått som stoft i något annat. Sådan är evolutionen.
Och nu det verkliga tankesprånget: ungefär så här går det till också när hela språk och kulturer gradvis somnar bort ur det kollektiva medvetandet och ur levande människors hågkomster. Och apropå Halldór Laxness – och det är min drastiska slutkläm -snart är det möjligen det isländska språkets tur. Den egenartade isländska kulturens. Mina vänner i Reykjavík är nämligen djupt oroade över just detta: att det litterärt så ärofyllda och för 340 000 islänningar hittills så identitetsbärande språket visar tecken på att försvinna som det självklara modersmålet. Och snabbt kan det gå.
Resonemanget kan tyckas tillspetsat, men sanningen är att just nu genomlever den lilla nationen inte bara en väldig uppgång ur den finansiella kris som drabbade så hårt för tio år sedan. Den lönsamma massturismen till ön som bidrar till att lyfta ekonomin medverkar också till att isländskan riskerar att helt trängas undan. En orsak är den generösa politik som numera låter allehanda lågprisbolag landsätta 6-8 miljoner flygpassagerare om året på Keflavík. ”På tre-fyra år har vi som är födda här, bor här och står för samhällsbygget blivit en absolut minoritet bland dem som beträder den isländska naturen, kör på landets vägar … förändringen av Reykjavík är en revolution, nya hotell och höghus byggs i svindlande fart och isländska har blivit ett sällsynt språk att höra i våra trakter”, skriver författaren Steinunn Jóhannesdóttir i ett mejl till mig. Och jag har själv sett det när jag gästat landet.
Ekonomin handlar allt mer om att skapa service och infrastruktur för den nya och väldiga turismen. De unga anpassar sig, engelskan tar helt över, och det internationaliserade digitalspråket bestämmer vardagsjargongerna. Den tidigare majoritetens tungomål blir föremål för vad forskarna kallar ”a digital minoritization”. Lingvistprofessorn Eiríkur Rögnvaldsson menar att ”vi ser kanske en generation som växer upp utan att få ett ordentligt modersmål”. Akademiska kollegan Ágúst Einarsson hävdar att ”språket dör sakta men säkert och man bara rycker på axlarna”. För min vän Steinunn känns framtiden smärtsam: ”Det är skamligt om ett språk som ett fattigt folk kunde bevara i tusen år inte överlever de goda tiderna”.
Så dras min tanketråd från det en gång rivningsklassade hotell Gillet i Uppsala, över Halldór Laxness litterära mästerverk som växte ur det isländska språket, fram till en hotbild där Island sakta glider bort från den skandinaviska kulturkretsen. Allt blir gradvis angloamerikaniserat. En urgammal nordisk kultur offras på globaliseringens altare. Så illa fruktar somliga på Island att det går. Allt är förgängligt. Allt förvandlas.
När blir det svenska språkets tur?